Rammstein - Rammstein

Christoffer Bertzell 00:00 18 May 2019

Rammstein är inte direkt kända för att ha ett högt arbetstempo men att det skulle ta tio år för att klämma fram album nummer sju hade nog ingen väntat sig. Bandet har sagt att detta mycket väl kan bli deras sista, och det skulle vara trist, framför allt när det är en bra bit från tyskarnas potential.

Missförstå mig rätt, det är inget dåligt album, men aningen tandlöst för att vara från en så annars vasstandad varelse som denna eldsprutande maskin annars är. Deras industriella metal har alltid inneburit en mästerlig hantering av dynamik med minimalistiska hårda riff, men på detta självbetitlade album har sextetten tappat lite av sin udd. Istället för att låta aggression vara en ledstjärna finns det mer omtanke och en större vördnad för Till Lindemanns sång, vilket ger ett lugnare, mer alternativrockigt intryck.

Det sticker sällan till eller bildas någon glöd på samma grafiska och vackra sätt tyskarna lyckats göra sedan debuten, även om bandet inte på något sätt har backat från sina makalösa videor och gränslösa texter om sex, droger, våld, kannibalism, mord, bdsm, nekrofili etc. Men när albumet tonar ut står jag ändå lätt frågande, ”var detta allt?”.

 
Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Berhana – Han

Berhana har lyckats hålla sin skimrande r’n’b under radarn sedan han debuterade med sin självbetitlade EP 2016. När Donald Glover, även kallad Childish Gambino, använde låten Gray Luh i serien Atlanta blev uppmärksamheten dock påtaglig. På debutalbumet Han lyckas Berhana inte bara presentera r’n’b som injekterats med psykedeliska och funkiga influenser. Hans bakgrund som manusförfattare bidrar förmodligen också till albumets konceptuella inramning som är minst sagt filmisk.  

Battles – Juice B Crypts

Juice B Crypts är den mest stressframkallande skiva jag har lyssnat på i år. Soundet består genomgående av gälla, osammanhängande och disharmoniska ljudeffekter från något oerhört enerverande datorspel i höghastighet eller, jag vet inte, Skrillex? Låtarna är i stor utsträckning helt olyssningsbara och för att vara helt ärlig så blev jag tvungen att hoppa över delar av vissa spår på grund av oljudsframkallad ångest.