Rammstein är inte direkt kända för att ha ett högt arbetstempo men att det skulle ta tio år för att klämma fram album nummer sju hade nog ingen väntat sig. Bandet har sagt att detta mycket väl kan bli deras sista, och det skulle vara trist, framför allt när det är en bra bit från tyskarnas potential.
Missförstå mig rätt, det är inget dåligt album, men aningen tandlöst för att vara från en så annars vasstandad varelse som denna eldsprutande maskin annars är. Deras industriella metal har alltid inneburit en mästerlig hantering av dynamik med minimalistiska hårda riff, men på detta självbetitlade album har sextetten tappat lite av sin udd. Istället för att låta aggression vara en ledstjärna finns det mer omtanke och en större vördnad för Till Lindemanns sång, vilket ger ett lugnare, mer alternativrockigt intryck.
Det sticker sällan till eller bildas någon glöd på samma grafiska och vackra sätt tyskarna lyckats göra sedan debuten, även om bandet inte på något sätt har backat från sina makalösa videor och gränslösa texter om sex, droger, våld, kannibalism, mord, bdsm, nekrofili etc. Men när albumet tonar ut står jag ändå lätt frågande, ”var detta allt?”.
