(Samlingsrecension tillsammans med Luciano:Sweep Over My Soul)
Det spelar ingen roll hur många briljanta raggasinglar som släpps med Beenie Man, Roundhead, Merciless eller Scare Dem Crew - när man sitter hemma en tisdagkväll och känner för att [I]lyssna[/I] på reggae, till skillnad från att höra den ute, då vill jag inte ha något annat än skivor som det står Philip "Fatis" Burrell på. Det är Fatis Burrell som ligger bakom det allra bästa av den nya, underbara ragga som tar avstamp i 70-talets roots, men som landar i en het, vibrerande gryta som låter imorgon. När jag under en av vinterns alla gudsförgätna, snöblaskiga eftermiddagar hittade två nya Fatis-producerade album kände jag med ens att livet skulle bli lite lättare de kommande veckorna. Jag hade blivit lite trött på att dansa med händerna i luften till [I]Gospel Time[/I] och [I]Hands inna de air[/I]. Jag ville ha en dos seriös [I]consciousness[/I]."Jah send I as a messenger to teach the youths about roots and culture" sjöng Jepther "Luciano" McClymont i sin programförklaring [I]The Messenger[/I] för två år sedan, och sedan dess har han, tillsammans med Sizzla, Anthony B och Jahmali, varit stilbildande på den medvetna raggascenen.Med [I]Sweep Over My Soul[/I] producerade Fatis sin första Luciano-singel förra våren, och på albumet med samma titel finns höjdpunkterna från deras samarbete under det gångna året, utgivet på Fatis etikett Xterminator. De som redan är nere med Fatis vet vad det här handlar om - den gamla skolans rytmer, Dean Fraser på blås, Sly & Robbie som rytmsektion, medvetna texter och världens ljuvligaste melodier. Allra bäst är [I]Ulterior Motive[/I], där Luciano uttrycker sin frustration över samhällets girighet och egoism, till Fatis varma [I]Love Jah[/I]-rytm.Prince Malachi har kallats Englands svar på Luciano (fast Malachi har ett tuffare namn, tycker jag) och på sitt Fatis-producerade andra album, med den anspråkslösa titeln [I]Prophet, Priest & King[/I], väljer han att inleda med just [I]Love Jah[/I], och man förstår direkt att man hittat rätt. Till skillnad från Malachis rosade debut, som spelades in hemma i London i somras, har [I]Prophet, Priest & King[/I] spelats in i Kingston med samma oslagbara gäng som på Luciano-skivan. Om Malachis tenorstämma stundtals kan kännas lite tunn, jämnas det ut av den enorma viljekraft och energi som genomsyrar samtliga elva spår på albumet. När en trio med kvinnliga vokalissor smyger in en soulkör i [I]Jah is Our Guide[/I] måste nackhåren resa sig även på den mest kräsne reggaekonsument. För de som föredrar sin reggae med några rejäla droppar soulharmoni blir det inte mycket bättre än så här - om det inte är Sizzla eller Jahmali som toastar förstås.
Skivbolag:
Artist:
