För två år sedan firade Petter sitt 20-årsjubeleum som artist med albumen Lev nu och Dö sen. Då fick Petter förstärkning av nya stjärnskott som Ozzy, Janice och Parham över moderna produktioner som doftade 10-tal. När han nu återvänder med Varholmsgatan är det en helt annan ljudbild som tränger sig på. Över jazziga och poppiga arrangemang brottas Petter med cynism och minnen från förr på ett av sina mest personliga album hittills.
Petter har onekligen varit igång länge. Därför är det spännande att höra honom utforska nya territorier. Låten Natten där Eye-N-I och Franska Trion gästar tangerar snarare vid spoken word än klassiska södermalsmarinerade bars. Skildringar av hemtrakten finns det dock gott om. Barnängens ängar där Joel Alme sjunger refrängen är lika mycket en hommage till Södermalms äldre kvarter som till en svunnen ungdom. På Dom får mig aldrig levande visar Petter att han är, och alltid kommer vara, en MC. Oavsett hur poppiga och melodiska produktionerna än är hittar han alltid tillbaka till flowet som har definierat hans karriär. Han är lika introspektivt, självkritiskt och grubblande som tidigare.
Man brukar säga att plågorna är jämna. Oavsett var i livet man befinner sig finns det alltid utrymme för reflektioner där ens egna tillvaro ligger i skottlinjen. Petter gräver fortfarande där han står. Problemen som han skildrar är numera av existentiell karaktär och de mjuka arrangemangen gör Varholmsgatan till ett vuxet och ärligt album. Det är en värdig fortsättning på en lång karriär även om cynismen och nostalgin stundvis är allt för påträngande.
