Petter – Varholmsgatan

levi hielle-bergstrom 00:00 10 Jun 2020

För två år sedan firade Petter sitt 20-årsjubeleum som artist med albumen Lev nu och Dö sen. Då fick Petter förstärkning av nya stjärnskott som Ozzy, Janice och Parham över moderna produktioner som doftade 10-tal. När han nu återvänder med Varholmsgatan är det en helt annan ljudbild som tränger sig på. Över jazziga och poppiga arrangemang brottas Petter med cynism och minnen från förr på ett av sina mest personliga album hittills. 

Petter har onekligen varit igång länge. Därför är det spännande att höra honom utforska nya territorier. Låten Natten där Eye-N-I och Franska Trion gästar tangerar snarare vid spoken word än klassiska södermalsmarinerade bars. Skildringar av hemtrakten finns det dock gott om. Barnängens ängar där Joel Alme sjunger refrängen är lika mycket en hommage till Södermalms äldre kvarter som till en svunnen ungdom. På Dom får mig aldrig levande visar Petter att han är, och alltid kommer vara, en MC. Oavsett hur poppiga och melodiska produktionerna än är hittar han alltid tillbaka till flowet som har definierat hans karriär. Han är lika introspektivt, självkritiskt och grubblande som tidigare. 

Man brukar säga att plågorna är jämna. Oavsett var i livet man befinner sig finns det alltid utrymme för reflektioner där ens egna tillvaro ligger i skottlinjen. Petter gräver fortfarande där han står. Problemen som han skildrar är numera av existentiell karaktär och de mjuka arrangemangen gör Varholmsgatan till ett vuxet och ärligt album. Det är en värdig fortsättning på en lång karriär även om cynismen och nostalgin stundvis är allt för påträngande. 

 

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Kiwi Jr. - Cooler Returns

Jag har börjat tröttna på band med DIY-stämpeln. Det finns inget tråkigare än band med dåligt skrivna låtar som försöker dölja det faktumet bakom skräniga gitarrer och fula sångröster. Ibland har dom någon kul textrad, oftast inte. Snark. 

Lil Skies – Unbothered

Lil Skies största idol är Lil Wayne och det hörs. Rapparen erbjuder likt sin idol hiphop på trapbeats och autotune. Båda med en röst, varken gnällig eller aggressiv utan någonstans mittemellan. Deras röster ligger som ett ludd över de tunga basgångarna och smattrande 808-trummorna. Vad som skiljer rapparna åt är det där lilla extra. Det där lilla extra som Lil Wayne har, och Lil Skies saknar. 

 

Therion - Leviathan

För att vara så pass etablerat som Therion är arbetar de i en högst perifer miljö, bortom trender och regler. Det gör det svårt att veta vad man ska förvänta sig av bandledaren Christofer Jonssons gotiska symfoniska operametal. Men inför denna sjuttonde fullängdare var ambitionen uttalad att ta fram Therions mer ”hittiga” stunder.

Michaela Åberg - Merry Crisis

Så länge jag kan minnas har jag varit svag för psykedelisk rock. Musiken lyckas många gånger gräva sig långt innanför huden, men det finns även flera fall då psykrocken har misslyckats och i stället framstått som pretentiös. Det hela beror helt enkelt på vem artisten är.