Carl-Johan från Vit Päls introducerade mig en gång för det unika i ABBAs låt The Day Before You Came. Den är egentligen mest känd för att vara den sista låten de spelade in tillsammans men är så mycket mer än så. Det är ett dekadent uttryck av lyx och förfall med ett ganska stort poetiskt värde. ABBA ville inte vara ett band längre men befann sig i en oerhört tekniskt lyxig studio och råkar spela in en av sina bästa låtar. Bara så där. Produktionen och arrangemanget låter påkostat men ändå hastigt påkommet samtidigt som narrativet i texten är det som har den röda tråden.
På samma sätt befinner sig (förhoppningsvis) Pet Shop Boys i slutet av sin karriär som band. Neil Tennant och Chris Lowe satte sig inför Elysium också i en dyr studio, denna gång i LA med Kanye Wests co-producent Andrew Dawson. Utfallet blev detsamma som för ABBA på så sätt att det låter nonchalant påkostat. Att inte ha så mycket att säga men mycket studiotid. En lite äcklig kombination för ett band som var högst relevant när det begav sig.
Pet Shop Boys var Englands popmusikaliska stoltheter med talangerna i att skriva hitlistematerial, kritisera samtida levnadsmönster (genom en ironi som gjorde att de kunde leva inom dem) och göra “framtidens” musik (genom deras electro-möter-synth-möter-disco-blir-hitlistepop-tänk). Genom att göra alla rätt under andra hälften av 80-talet och under 90-talet blev Pet Shop Boys i förlängningen folkkära. Att vara folkkär är ett typiskt problem som ofta leder fram till problem som Elysium. Att utan insikt om tidens obarmhärtiga dom mot musikaliska samtidstendenser återigen upprepa trött 80-talskitsch bara för att få möjlighet att göra sig aktuella för konserter är hänsynslöst. Vi har att göra med nedskräpning i det digitala musikklimatet här. Eller så kallar vi det ett tröstpris till syntuppfödda 60-talister som för länge sedan tappat tron på den framåtanda som skulle vara signifikativ för Pet Shop Boys.
