Meriterad gitarrist får inte tillräckligt utrymme i sitt ordinarie band och gör soloskiva. Har vi hört det förut? Vill någon verkligen höra det igen? Bernard Butler gjorde ingen människa glad när han försökte, Johnny Marr kom aldrig till skott och John Frusciante borde avråtts från att utnyttja kontraktets soloklausul.
Pelle Ossler gapar över mycket på sin andra soloskiva, som är uppdelad på vardera en visbetonad och en rockigare CD. Den första är mycket ojämn. En hel del håller hög standard i relation till den svenska vistraditionen, till exempel fina [I]Monsterman[/I]. [I]Ta mej[/I] har Lou Reed-kvaliteter när elektrisk gitarr ställs mot piano och stråkar. Men mycket låter trist och oengagerat, och riktigt uselt blir det när Ossler misshandlar Fred Åkerströms [I]Jag ger dig min morgon[/I]. Thåström gästar på [I]Dålig mage, öronsus och törst[/I] och lyckas verkligen låta skitnödig, för den som gillar sånt.
På andra skivan spelar Pelle Ossler musik som mera påminner om vardagen i Wilmer X, kanske för att nästan hela bandet är med. Kvaliteten är genast jämnare. Här är [I]Desorienterad[/I] en riktigt bra rockplatta, fylld med snabb traditionell rock där höjdpunkterna är [I]Ett synnerligen oansvarigt dåd[/I] och rockabillykaxiga [I]Slå sönder skiten[/I].
Pelle Ossler solo skämmer inte ut sig alls. Hans svenskspråkiga cover på Gun Club-klassikern [I]Sex Beat[/I] är nästan i klass med originalet, och det säger inte lite. Här får gästande Thåström sin revansch, och Nisse Hellberg har fått en värdig utmanare mitt i sitt eget band.
Björn Olsson är så nära gitarrhjälte vi kan komma i Sverige. Han var en viktig beståndsdel i Union Carbide Productions och i tidiga Soundtrack Of Our Lives och som medlem i Sonic Walters fick han samarbeta med Mick Ronson. Dessutom har han gästspelat med Bear Quartet, Esbjörn Svensson Trio, Freddie Wadling och Josh Hadens Spain.
När det är dags för ny soloskiva tänker inte Björn Olsson försitta chansen att pröva allt han velat testa under åren. Redan i inledningsspåret blandas oljefat med elektronik och muller från pukor, och med sådana krystade blandningar fortsätter det i en halvtimme. Hans instrumentala musik spretar åt många olika håll, framför allt mot lågmäld bakgrundsmusik som ibland drar åt Calexicos ökenmusik. Här finns också spionfilmsjazz med flippade gitarrsolon och rena folkmusikexcesser framfört på fela.
Om [I]UPA[/I] är tänkt att fungera som teatermusik eller något liknande borde det aldrig ha hamnat på skiva. Om det är en showcase för att få göra fler gästspel hade Björn Olssons meritförteckning räckt. Ett visst ansvar har han, vare sig han vill eller inte.
Björn Olsson lägger fram utmärkta argument för varför sologitarrister borde förbjudas att göra egna skivor. Men med Pelle Ossler som debattmotståndare är diskussionens utgång inte på förhand given.
Skivbolag:
Artist:
