Mauro Scocco har inte stått på en konsertscen på hela 30 års tid. Dessutom har han inte släppt ett soloalbum på närmare tio år. Därför var det knappast förvånande när artisten själv sa att han ville avsluta sin karriär ”och göra en LeMarc”. Trots det släpptes albumet Den stora glömskan.
Det krävs både självinsikt och pondus för att göra en lyckad comeback efter så många år. Och i sanningens namn finns det alldeles för många äldre, manliga artister som gör flottiga försök att bli aktuella igen.
Mauro Scocco är ett undantag. Den stora glömskan är ett trollbindande album, som snabbt får det att bränna i ögonen. Här dissekerar artisten både lyckan och sorgen som infinner sig i ett uppbrott. Artisten har själv beskrivit verket som ett klassiskt skilsmässoalbum, men det som är så fint med musiken är att den likväl speglar ungdomen.
Den mörka Scocco-rösten är tidlös på ett sätt som bara ett fåtal röster är. Den är lika lätt som luft, men samtidigt tung som bly. De bitterljuva textraderna om ett krossat hjärta gifter sig väl med ett lyxigt stråkarrangemang. Mestadels doftar musiken av jazz och soul, men ett kul tillägg är att Markus Krunegård har producerat två låtar (som är betydligt mer syntiga).
Om det inte redan har framgått tycker jag att det här albumet är väldigt bra, men det finns även mindre lyckade insatser. Framför allt tänker jag på den hyllade låten Drottningen av Skanstull. Jag är svag för Stockholmsromantik, men i det här fallet är det alldeles för gubbigt. Textraden “Jag var festens Picasso och du var drottning av Skanstull” är bara cringe. I stället vill jag slå ett slag för låten Vårt Konstverk.
