Debutalbumet Messy är här, fem år efter första singelsläppet Reason to Stay. Utan att trampa vatten har Olivia Dean genom åren klamrat sig fast vid ett sound – ett souligt och popigt – och i EP efter EP utvecklat det. Hon vet vad hon gillar och är sin vision trogen. Tack vare det har plattan en tydlig röd tråd, trots att vi hört flera av låtarna tidigare.
Albumets ljudbild är städad för sitt namn. I UFO, som annars är lite flytande och just messy, är vokalmixen ren och gör hennes röst rättvisa. Texten kommer fram samtidigt som tonerna hon sjunger smälter samman med det instrumentala. Det låter oansträngt och ledigt, vilket tyder på proffsig produktion. UFO passerar som en smärtfri lyssning, men när spår två går på är det något som skaver.
I skrivande stund är vintage så eftertraktat att till och med kläder färska från fabriken ska se nötta och thrifted ut. Plötsligt (eller inte) är det dyrare att köpa någons gamla linne i storlek 146 på myrorna än att handla fast fashion. Men det gäller inte bara kläder. Utan att låta som någons mormor – och ifrågasätta varför ungdomar klipper hål i sina jeans – vrider jag på mig när jag hör det konstruerade spraket i Dive. Det är en sak att låna från och inspireras av 60-talets stämmor och trumkomp, men att sampla en vinylspelare blir lite pajigt. I stället för en “modern tappning” blir det lite parodi på sig själv. Vilket är synd, för annars lyckas de varva akustiska instrument och midi utan att det spretar.
Spellistan rullar vidare. Dispositionen är genomtänkt, nästintill pedagogisk. Först lite drag och tempo, för att sedan gå över till en ballad som Dangerously Easy. Två spår på skivan fungerar också som andningspauser, och är jämnt utplacerade. Getting There - Interlude som nummer sex och I Could Be A Florist, som berättas som en saga, på plats nio.
“I don't ever see us saying goodbye” sjunger hon i Danger, som snabbt går över till The Hardest Part där det i stället låter ”Lately I been growing into / Someone you don't know / You had the chance to love her / But apparently you don't, no, you don't”. Även de kul placerade!
Allt som allt finns några guldkorn. Hon leker med blås, flygel och stämmor, och hamnar oftast rätt. Men spraket, som återkommer titt som tätt, fortsätter störa. Kanske måste hon våga släppa lite på den idealbild hon försöker leva upp till, för att komma ifrån det konstruerade och leverera något mer eget och autentiskt.
