Okay Kaya - Watch This Liquid Pour Itself

Tina Rosenfink 00:00 23 Jan 2020

Okay Kaya är en musiker/skådis/modell/renässanskvinna och att lyssna på hennes musik är en ynnest. Hela Watch This Liquid Pour Itself förvandlar mig till en hjärtögon-emoji och jag skäms inte det minsta för att erkänna det. 

Ackompanjerad av pulserande synthar och puttrig bas, tar Okay Kaya oss på en bergodalbana av känslor genom sex, psykisk ohälsa och vegansk jordnötssmör/chokladglass. Som artist är Okay Kaya inte rädd för att omfamna det fula och obekväma i vardagen. Hela skivan består av beskrivningar av kroppsliga obehag som hon förvandlar till mjuk poesi. På singeln Asexual Wellbeing sjunger hon "I know sex with me is mediocre", och jag älskar det. Dock så tycker jag nog att skivans bästa låt är Psych Ward, men det är bara taskigt att tvinga mig välja. 

Watch This Liquid Pour Itself skvalpar Okay Kaya i en pool av melankoli och ångest, inte för att rena sig själv utan för att se om hon når botten. Jag tycker om att Okay Kaya säger som det är, att livet inte alltid är kul, men med ett ljusrosa Instagram-filter över det blir det helt okej. 

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

Kjellvandertonbruket - Doom Country

Ibland kan den där ambitionen att slippa riskera att upprepa sig, att söka nya sammanhang, riskera att lägga krokben för en artist. Förnyelsen blir ett egenvärde, dogman blir viktigare än kreativitet och kvaliteten blir lidande. Lex Ryan Adams. Lex Sturgill Simpson. Kansk Lex Beck?

Så när Christian Kjellvander efter 7-8 soloalbum och ytterligare ett antal Loosegoatsalbum söker nytt sällskap hos Tonbruket, och under 24 timmar låter dem ta sig an hans snabbt framtagna låtskisser och berättelsefragment hade det kunnat ta många vägar. 

Heat - H.E.A.T. II

Efter 2017 års vattendelare Into the Great Unknown, som var ett uppfriskande initiativ av en mer modernt pop-orienterad aor, går Heat tillbaka på H.E.A.T. II till ett sound som har mer gemensamt med deras mer traditionella grund. Det är inte förvånande.

Greg Dulli — Random Desire

Den där förmågan att genom kombinationen av öronbedövande gitarrmangel och medryckande soulgroove åstadkomma en känslostormande passion har sällan svikit Greg Dulli. Sedan Afghan Whigs första inspelningar har den burit under tre årtionden med det bandet och någon gång ihop med Mark Lanegan som The Twilight Singers. Bara på Afghan Whigs senaste album, det andra efter återföreningen 2012 gick det rutin i receptet, och kanske berodde det på att återföreningen mer var Dullis sätt att betala tillbaka till sämre bemedlade bandmedlemmar än hans eget behov? 

The Night Flight Orchestra - Aeromantic

Denna nostalgiska konstellation är redan inne på sitt femte album och lyckas, som vanligt, med konststycket att kombinera en hög utgivningstakt med en enastående kvalitativ nivå. 

Med Soilwork-sångaren Björn Strid i spetsen fortsätter gruppen på sitt hedervärda uppdrag att sprida rock (och pop) sprungen ur 80-talets tidiga år. Generellt sett är detta den äldre skolans aor som dock har ett närmre förhållande med Abbas teatraliska melodiarrangemang samt en ådra av disco (och nyanser av schlager!).