Northtale - Welcome to Paradise

Christoffer Bertzell 00:00 1 Aug 2019

När den svensk-amerikanska sammansättningen med gitarristen Bill Hudson (I am Morbid, ex.U.D.O m.fl.) i fronten presenterar sitt skötebarn Northtale är det power metal av ett klassiskt europeiskt snitt med nyanser från Yngwie Malmsteen och Symphony X. Det rivs av neoklassiska gitarrlicks till vänster och höger av virtuost snitt medan Christian Eriksson (ex. Twilight Force) levererar skönsjungande höga register, men tyvärr aldrig utan att det riktigt tänder till. Få refränger hänger kvar i minnet och formatet är något för standardiserat för att jag ska vilja snurra plattan en gång till. Tacksamt nog är det ingen konceptuell fantasy-dyrkan som annars är så överrepresenterat i denna genre. Intressantast blir det när Bill Hudson visar upp sin känsla för att skriva poppiga visor och smyckar med sin avsky för känslig internetkultur i verket Everyone’s A Star.

 
Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Mark Lanegan Band - Somebody’s Knocking

Att Mark Lanegan som få andra klarar att fånga essensen hos både Nick Cave och Iggy Pop vet vi sedan länge, och här är det mörkt och hotfullt som sig bör, med lager av gitarrer, mullrande pukor och tung elektronik. Det är mäktigt, suggestivt och… lite förutsägbart, va?

Berhana – Han

Berhana har lyckats hålla sin skimrande r’n’b under radarn sedan han debuterade med sin självbetitlade EP 2016. När Donald Glover, även kallad Childish Gambino, använde låten Gray Luh i serien Atlanta blev uppmärksamheten dock påtaglig. På debutalbumet Han lyckas Berhana inte bara presentera r’n’b som injekterats med psykedeliska och funkiga influenser. Hans bakgrund som manusförfattare bidrar förmodligen också till albumets konceptuella inramning som är minst sagt filmisk.  

Battles – Juice B Crypts

Juice B Crypts är den mest stressframkallande skiva jag har lyssnat på i år. Soundet består genomgående av gälla, osammanhängande och disharmoniska ljudeffekter från något oerhört enerverande datorspel i höghastighet eller, jag vet inte, Skrillex? Låtarna är i stor utsträckning helt olyssningsbara och för att vara helt ärlig så blev jag tvungen att hoppa över delar av vissa spår på grund av oljudsframkallad ångest.