Noah Cyrus debuterade för sex år sedan men har ännu inte släppt ett album eller riktigt hittat sitt musikaliska uttryck. En anledning till det är att hon ständigt stått i skuggan av sin storasyster Miley Cyrus, vilket resulterat i en rad försök att göra kopior av låtar som Wrecking Ball. Trots att Noah har gjort ett par enorma hits, varav låtar som July varit genuint välgjorda, har musiken varit rätt ansiktslös. Men förra veckan kom debutalbumet The Hardest Part, det mest sammanhållna och genomarbetade projektet hon släppt hittills.
Det är inte heller så konstigt att Noah Cyrus inte lyckats etablera ett sound eftersom hon slungades in i branschen som 16-åring. Texterna har alltid varit ärliga, men på det nya albumet finns en ny självmedvetenhet och mogenhet som bara kan komma med ålder. Hon har själv sagt att vissa låtar har sparats undan till albumet eftersom de kändes för vuxna för att släppa innan. Skivan utspelar sig främst under 2020 och kretsar kring ett destruktivt förhållande och Cyrus resa mot att bli nykter efter ett drogmissbruk.
Med tanke på tematiken är det kanske ingen överraskning att det är ett mörkt album. Att kalla det melankoliskt vore en underdrift, det är vemodigt och sorgtyngt in i minsta vrå. Det är också väldigt typiskt för Cyrus. Även om musiken blir en motvikt hade det behövts lite fler sinnesstämningar, nu blir det rätt repetitivt och tungt.
Genremässigt lutar albumet mest åt americana, men tar mycket influenser från klassisk amerikansk rock. Ibland är musiken till och med nära klättrande arenarock. Det är tydligt att Noah vill etablera sig i en ny genre, en med längre hållbarhet och högre verkshöjd.
Även om soundet fortfarande känns lite osjälvständigt är nu Noah Cyrus en artist i sin egen rätt. Jag hade önskat att hon skulle hänge sig själv ännu mer till countryn, då hade det kunnat bli riktigt intressant.
