Det är ingen metamorfos Nina Persson genomgår på sitt första album i eget namn. Vare sig man föredragit Cardigans eller A Camp under åren finns det saker att omedelbart känna sig hemma i på Animal Heart. Samtidigt är Nina Perssons utveckling påtaglig, för att inte tala om hennes lust att pröva nytt.
Mest effektivt är det 80-talssound som dominerar skivan (vintagesyntharna!) i Food for the Beast, skriven med Joan as Police Woman, och i Dreaming of Houses. Men det samsas med utmärkta crooner-stycken som Silver Like the Moon, och även om det hänt förr att undertecknad lyft Nina Perssons sånginsats som hennes bästa någonsin så är det än mer befogat nu. Hennes sätt att sjunga en ballad som Burning Bridges är utsökt, och på andra håll ror hon såväl mjukaste Emmylou-sång och skrovlig rock’n’rollstämma iland.
Animal Heart är ett strålande album, samtidigt spontant och genomarbetat, och det rymmer tillräckligt med drivna pophits för att etablera henne som majorartist internationellt också på egen hand.
