Nicolai Dunger avverkar musikstilar som andra byter pojkvänner. Den här gången har han kört sitt huvud jättelångt in i någon galen hundra-cd-box från Smithsonian/Folkways, ungefär samma fälla som varje år lurar hundratals unga svenska män med gitarrer att börja syssla med alt-country och hänga med huvudet. [I]Tranquil Isolation[/I] handlar om country, folk och blues och att gilla Will Oldham. Han har gjort det förut, men aldrig så renodlat som på den här skivan där alla anslag av pop och jazz plockats bort. Det är inte dåligt och det är möjligtvis precis vad Sveriges förenade Loosegoats- och Kristofer Åström-fans gått och väntat på. Men det är inte vad jag vill ha.
Han är helt enkelt mer fascinerande som lycklig och ouzostinkande exilsvensk i Grekland eller som ledaren för ett jazzband som hela tiden hotar att slå över till Van Morrisons [I]The Way Young Lovers Do[/I]. När Nicolai Dunger är som allra bäst, vilket han varit några gånger det senaste året, sitter man bara hänförd framför stereon och förundras att det finns någon i det här landet som vågar vara så fantasifull och galen och blint förälskad i musiken.
Skivbolag:
Artist:
