Med 2018 års Mark of the Necrogram fick vi höra återkomsten av Necrophobic, som efter några förvirrade år av medlemsbyten och en skandal tog tillbaka äldre medlemmar och fann sitt unika sound igen.
Även om plattan går i samma spår är det tydligt att de har haft ett större detaljfokus i skapandet av detta nionde album. Gitarrerna bär på en starkare intensitet och tekniska nyanser, utan att tappa fokus. Solona är välkomponerade och får ett mer utrymme, vilket även gäller låtstrukturerna, då albumet är mer varierat än på tidigare plattor. En finslipning av deras sataniska death metal-hymner, där det stockholmska Sunlight-soundet mixas i harmoni med den göteborgska Fredman-känslan.