Ingen kan beskriva ord med rösten som Victoria Williams. Sjunger hon om [I]Chores[/I], alltså vardagens strävsamma rutiner, är det med så mycket tjong i rösten att axlarna börjar värka och svetten sipprar fram i tinningarna; som en pråmdragarsång från hårdare tider - men sjunger hon om kolibrir eller en vaggsång för eucualuptysträden, då är det med en stämma så honungslen och ömsint att vi vet att om Gud finns, så finns hon i naturen. Hennes fysiska bräcklighet (hon är MS-sjuk sedan många år) och poetiska styrka ger näring åt varandra; i ett skapande som man som lyssnare alltid känt sig väldigt hedrad att få ta del av. Sångerna handlar om samma saker som de brukar göra: att den största poesin finns i vardagen; om vi bara låter bli att rusa förbi den. Själv rusar hon aldrig. Likt Ferdinand under korkeken suger hon girigt åt sig den skönhet som finns, som motvikt till all smärta - och delar generöst med sig till alla runt omkring henne. Inte som något naivt blomsterbarn - hör undertonerna av panik i bröllopshymnen [I]Let It Be So[/I] - utan med ett djup och en mognad som hos få andra berättare.[I]Musings of a Creekdipper[/I] är hennes fjärde studioalbum. Jag älskar de tidigare lite för mycket för att redan nu kunna avgöra om det är hennes bästa. Men ni missar något om ni inte hör det.Skivbolag:
Artist:
