De båda gånger jag hört och sett Karminsky Experience spela sina tunga easy listening-skivor, har jag haft riktigt roligt. Åtminstone har jag tyckt att det varit kul ett tag - ungefär tills jag lagt märke till att jag delar mitt dansnöje med tjugo fånmods med sopig motorik, och fem bleka indiebrudar med hängrövar i stället för elaka häckar. Karminsky Experience kan ju inte göra något åt sina fans, och de uppväger dem i alla fall med mängder av bra musik.
Ofta kommer de bästa låtarna i Karminsky Experiences samling från ett musik- eller ljudbibliotek. Dessa bibliotek är engelska skivbolag och förlag som spelat in kompositioner av stämnings- och bruksmusik till radio och TV. Somliga går så långt tillbaka som till stumfilmens dagar. Och några av de musikbibliotek som historiskt (från 60-talets slut till tidigt 80-tal) gjort sig mest kända för att svänga, heter saker som Chappel, Bosworth, De Wulfe och KPM. Det räcker med att du lyssnat när du tittat på filmen [I]Get Carter[/I] med Michael Caine och Britt Ekland, så vet du om du gillar brittfunken eller inte.
När Madeline Bell sjunger inledande jazzdansrykaren [I]That's What Friends Are For,[/I] anar jag en kommande klubbhit jag planerar att lyssna sönder även privat, för att den är så väldigt skön. Låtarna på KPM-samlingen är till större delen intensiva och följer utmärkt på varandra, med luftiga dub-spåret [I]Reggae Train[/I] som en av höjdpunkterna jämte flera snabba hammond-drivna stycken, direkt från KPMs djupaste arkiv. Visst ljuder [I]Music For Dancefloors[/I] av ett par sambatoner för många. Men oftast är också de låtarna så pass nischade att de aldrig förfaller till anonymitet. Struts KPM-samling är det självklara valet för den som diggade De Wulfe-samlingen på Barely Breaking Even, och vice versa.Skivbolag:
Artist:
