Den mest bespottade musikern är studiomusikern. Det vore dessutom en överdrift att hävda annat än att skråets återupprättande går långsamt. Det har snart gått ett år sedan den första delen i serien [I]Music for Dancefloors[/I], och bilden av studiomusikern är oförändrat negativ. Kanske är det därför engelska entusiastbolaget Strut än en gång försöker få massorna att revidera schablonbilden av den stelt yrkesmässige och ändamålsenligt spelande studionissen.
Adrian Gibson och Quinton Scott, männen bakom samlingsskivorna [I]Music for Dancefloors[/I], menar att den enda verkliga engelsktillverkade funkmusiken finns att höra på de instrumentala film-, reklam- och teatermusikskivor som under 60- och 70-talen producerades i små exklusiva upplagor för olika slags musikuthyrnings-etiketter. Dessa etiketter hette saker som KPM, Bosworth, Sound Stage och Selected Sound. Skivorna spelades in rappt och proffsigt och förpackades och förvarades sedan anonymt, långt ifrån den skivshoppande allmänheten på HMV.
Dessa ännu idag svårtillgängliga skivor är, förutom att de låter i princip hur smooth och funky som helst, så mycket mer än bara easy listening (som det händer att stilen klassas av den oinvigde). Ta bara en sådan sak som namnet på en av Chappels franska systeretiketter, Illustrations Musicales, och det blir tydligt hur studiomusicerandet verkligen var en fråga om att måla med ljud. Det måste varit svårt för Brian Bennet att frammana känslan av en upptäcktsresa på ett så opretentiöst och vackert vis som i [I]Discovery[/I]. Ännu knepigare måste det ha varit för Eddie Warner att på ett snyggt vis illustrera galna fioler i stycket [I]Crazy Fiddles[/I]. Men det är exakt vad de gjorde, resultatet är alldeles förträffligt. Tro det när du hör det.
På Bruton Music (en annan av Chappels franska underetiketter) användes omslagen till för att signalera om det musikaliska innehållet. I serien med röda skivomslag skulle musiken ha spöklika stråkar, de ljusgröna skulle vara lite barnsligare, medan de orangea hade funkigare element. Även under dessa begränsningar låter musiken som rena jam sessions. Det är fascinerande hur dessa musikaliska beställningsjobb sjuder av musikalitet, experimentlusta och talang.