[I]The Infamous[/I] - Mobb Deeps välförtjänt uppskattade andra album från 1995 var ett okonstlat epos över hur långsamt tiden kan gå nere på gårdsplanen, och hur allt kan försvinna i en handvändning. Den var en frigolitmugg rent gin tillsammans med Large Professor. Ett av de få sätt jag vill ha min sentimental-rap serverad på. Jag vet inte om det har att göra med verser som "Nobody likes me/ everybody hates me so I gotta pack my gun/ We carry big ones small ones/ sneak em in the club, dunn/ son, you'll never catch me running", eller att Mobb Deep numera spär ut sin gin med avslagen Pepsi. Men återkomsten efter den ansträngda horror-hickan [I]Hell on Earth[/I] säger mig ingenting. Och då håller jag ändå hoppet vid liv hela vägen fram tills skräckcembalon drar igång [I]Feel My Gatt Blow[/I]. Skivans slagverksljud låter lika begåvat mixade som en mellanstadieklass beväpnad med musiksalens arsenal av gurkor och marackas. Först lite cha-cha från vänster, sen bopp-klapp från höger. Huvuddelen av [I]Murda Muzik[/I] puttrar obemärkt förbi och det låter som om Havoc gör beats i en rap-o matic, med ljud jag vill tillbringa lika mycket tid med som Big Punisher badrumsmatta.
Skivbolag:
Artist:
