Morrissey - World Peace is None of Your Business

Sara Berg 07:42 16 Jul 2014

Redan för drygt en månad sedan läckte den här skivan ut till en bekant till mig. Jag ställde givetvis den enda väsentliga frågan: ”Har Morrissey tröttnat på rockgitarrerna än?”. Svaret är nja. Produktionen är betydligt mer nedtonad än på mycket länge, men fortfarande inte i närheten av det sköra, sårbara och androgyna soundet som karaktäriserade Morrisseys första soloskivor, eller i princip allting som gjordes av The Smiths, för den delen. Inte heller texterna, som brukar vara den nästan största behållningen med scenpoeten Moz, är på samma underfundiga, dubbeltydiga och charmigt buttra nivå som tidigare.

Ja, jag märker att den här recensionen hittills är en sur och nostalgisk längtan tillbaka till tiden då jag hittade briljanta citat i varenda låttext, värda att tatuera in och spara för evigt. (En vän till mig gick snäppet länge och tatuerade faktiskt in citaten på armarna). Men att låta till exempel Kiss Me a Lot, med rader som ”Kiss me a lot, kiss me a lot, kiss me all over my face. Kiss me a lot, kiss me a lot, kiss me all over the place”, slippa igenom den sista korrlyssningen är mest pinsamt, precis som den tveksamma kvinnosynen i Kick the Bride Down the Aisle.

Med tanke på att skivan är tolv låtar lång, plus sex bonusspår, har det knappast funnits brist på material av ta av. Bland några av de hoppingivande spåren finns Oboe Concerto, en melankolisk ballad som bevisar att Morrissey är bäst när han släpper machoattityden, och Staircase at the University, där han lyckas vara svulstig, melodramatisk och cyniskt witty samtidigt. Även Forgive Someone är fin, med sitt banala fredsbudskap och lätt högtravande tonläge, liksom det svängiga och smidiga mittpartiet i Art Hounds, som inleds med en galen swingorkester.

Jag ville verkligt älska den här skivan, så som jag älskar November Spawned a Monster och Cemetery Gates, men det är för bullrigt, för mycket bombastisk ilska. Den låt som kommer närmast den briljans jag trots allt vet finns där, är One of Our Own, där Moz sammanbitet pratsjunger ”Give me the gun, I love you. A job half done isn't done”. Han är på rätt väg, den gamle tjurskallen. 

Skivbolag: 
Artist: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Maple & Rye - For Everything

For Everything är en långsam skiva som drar inspiration från Australien, en geografisk plats som sällan uppmärksammas inom de genrer som jag rör mig bland. I min värld tycks endast Londons mörka tvärgator och södra USAs motorvägar existera. Men Maple & Rye menar att deras verk är lika omväxlande som det australiensiska landskapet - urban stadsmiljö möter öken, möter regnskog möter berg.