Att Morrissey är en surgubbe som varit i blåsväder det senaste decenniet är ett faktum som vi är väl bekanta med, och med I Am Not a Dog on a Chain bekräftar han bara våra fördomar. Han har släppt en skiva som matchar hans “kompromisslösa” attityd som egentligen bara är tråkig. Många av oss har säkert misstänkt det länge, och jag är härmed redo att bekräfta det: Morrissey är en parodi på sig själv.
Det finns delar av skivan som lutar åt ett mer avantgarde håll och en hör att Morrissey experimenterat med musiken såväl som sången. Med andra ord är I Am Not a Dog on a Chain inte ännu en The Smiths-skiva, och Morrissey försöker inte pleasea sina gamla fans, även om det i det här fallet skulle varit att föredra. Det som är hans största fall är texterna. Att Morrissey varit en hyllad poet tidigare i sin karriär känns långt borta när en lyssnar på vissa av låtarna. I synnerhet är öppningsspåret Jim Jim Falls det verk som sticker mest i öronen. Sångarens obrydda jargong i kombinationen med textrader som "If you’re going to jump then jump/If you’re going to run home and cry then don’t waste my time" ger mig magont. Med risk för att själv låta som en mobbare så tycker jag att texterna är pinsamma. Jag kan inte låta bli att tänka mig Morrissey som en argsint farbror som dricker för mycket på en släktträff och skapar dålig stämning. I låten med samma namn som skivan, som nog är albumets bästa spår, sjunger han "I do not read newspapers, they are troublemakers" och ja, jag tror min poäng framgår.
