Moneybrother - Det är dom dagarna jag vill sjunga om

Patrik Forshage 00:00 9 Nov 2018

Första gången Anders Wendin släppte ett svenskspråkigt album kunde han unna sig att leka med sitt artistnamn. Pengabrorsan hade ett sådant flow att det knappast fanns någon risk att hans publik skulle missa honom, och den gången handlade det för övrigt om en klackspark till album fyllt av översatta covers.

Nu är det annorlunda. Åren har gått sedan Moneybrothers förra album, och inte ens ett uppskattat deltagande i Så mycket bättre härom året garanterar hans status 2018. Dessutom har en massa annat inträffat i Anders Wendins liv, och låtskrivande har hamnat så mycket lägre i prioriteringsgrad att han började tvivla på möjligheterna att hitta tillbaka. 

Det är dom dagarna jag vill sjunga om har han visserligen hittat låtskrivande igen, men att påstå att han hittat tillbaka vore inte korrekt. Hans nya sånger är något helt annorlunda än hans tidigare katalog. 

Anders Wendin har krokat i den svenska vistraditionen, och även om det svänger om några arrangemang med blåssektioner och handklapp är det konsekvent långa, personliga och berättande texter - så gott som enbart om förlust, saknad och ensamhet, men inte alltid sorgset - till musik avsedd att bära text snarare än att på egen hand driva mot Moneybrothers tidigare mer extroverta känslouttryck. Han tillåter sin röst att skorra och slira till när det behövs i berättandet, till exempel i Jag förstår inte vad du såg med akustisk gitarr, nyckelharpa (eller?) och ett mjukt Toots Thielemanskt munspel. 

Det klär Anders Wendin utmärkt, särskilt i den gripande barndomsskildringen Turister, i jazziga Bröllopssång till Lili och i den täta och pianodrivna Svart som färgen på min älskling. I Precis som mamma sa tangerar han en inhemskt mild soultradition från Björn Skifs och Orup. Med den sortens visor och lättsoulig pop kanske han till och med kan vända publikens eventuella glömska till sin fördel, och på ett bra sätt återuppfinna sig själv som den där brett publika artist han alltid haft kapacitet för, men tidigare varit lite för smal i sitt uttryck för att uppnå? Eller om han bara varit för engelskspråkig?

Skivbolag: 
Artist: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Kiwi Jr. - Cooler Returns

Jag har börjat tröttna på band med DIY-stämpeln. Det finns inget tråkigare än band med dåligt skrivna låtar som försöker dölja det faktumet bakom skräniga gitarrer och fula sångröster. Ibland har dom någon kul textrad, oftast inte. Snark. 

Lil Skies – Unbothered

Lil Skies största idol är Lil Wayne och det hörs. Rapparen erbjuder likt sin idol hiphop på trapbeats och autotune. Båda med en röst, varken gnällig eller aggressiv utan någonstans mittemellan. Deras röster ligger som ett ludd över de tunga basgångarna och smattrande 808-trummorna. Vad som skiljer rapparna åt är det där lilla extra. Det där lilla extra som Lil Wayne har, och Lil Skies saknar. 

 

Therion - Leviathan

För att vara så pass etablerat som Therion är arbetar de i en högst perifer miljö, bortom trender och regler. Det gör det svårt att veta vad man ska förvänta sig av bandledaren Christofer Jonssons gotiska symfoniska operametal. Men inför denna sjuttonde fullängdare var ambitionen uttalad att ta fram Therions mer ”hittiga” stunder.

Michaela Åberg - Merry Crisis

Så länge jag kan minnas har jag varit svag för psykedelisk rock. Musiken lyckas många gånger gräva sig långt innanför huden, men det finns även flera fall då psykrocken har misslyckats och i stället framstått som pretentiös. Det hela beror helt enkelt på vem artisten är.