Moneybrother - Det är dom dagarna jag vill sjunga om

Patrik Forshage 00:00 9 Nov 2018

Första gången Anders Wendin släppte ett svenskspråkigt album kunde han unna sig att leka med sitt artistnamn. Pengabrorsan hade ett sådant flow att det knappast fanns någon risk att hans publik skulle missa honom, och den gången handlade det för övrigt om en klackspark till album fyllt av översatta covers.

Nu är det annorlunda. Åren har gått sedan Moneybrothers förra album, och inte ens ett uppskattat deltagande i Så mycket bättre härom året garanterar hans status 2018. Dessutom har en massa annat inträffat i Anders Wendins liv, och låtskrivande har hamnat så mycket lägre i prioriteringsgrad att han började tvivla på möjligheterna att hitta tillbaka. 

Det är dom dagarna jag vill sjunga om har han visserligen hittat låtskrivande igen, men att påstå att han hittat tillbaka vore inte korrekt. Hans nya sånger är något helt annorlunda än hans tidigare katalog. 

Anders Wendin har krokat i den svenska vistraditionen, och även om det svänger om några arrangemang med blåssektioner och handklapp är det konsekvent långa, personliga och berättande texter - så gott som enbart om förlust, saknad och ensamhet, men inte alltid sorgset - till musik avsedd att bära text snarare än att på egen hand driva mot Moneybrothers tidigare mer extroverta känslouttryck. Han tillåter sin röst att skorra och slira till när det behövs i berättandet, till exempel i Jag förstår inte vad du såg med akustisk gitarr, nyckelharpa (eller?) och ett mjukt Toots Thielemanskt munspel. 

Det klär Anders Wendin utmärkt, särskilt i den gripande barndomsskildringen Turister, i jazziga Bröllopssång till Lili och i den täta och pianodrivna Svart som färgen på min älskling. I Precis som mamma sa tangerar han en inhemskt mild soultradition från Björn Skifs och Orup. Med den sortens visor och lättsoulig pop kanske han till och med kan vända publikens eventuella glömska till sin fördel, och på ett bra sätt återuppfinna sig själv som den där brett publika artist han alltid haft kapacitet för, men tidigare varit lite för smal i sitt uttryck för att uppnå? Eller om han bara varit för engelskspråkig?

Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner

The Smashing Pumpkins - Shiny and Oh So Bright, Vol. 1 / LP: No Past. No Future. No Sun

I mer än tio år nu har Billy Corgan med varierande framgång arbetat för ett pånyttfött The Smashing Pumpkins, men så här nära har han inte kommit på något av de många tidigare comebackförsöken, vare sig musikaliskt eller medlemsmässigt. Här finns både Jimmy Chamberlin och James Iha, och bara Jeff Schroeder på gitarr är ett avsteg från originalsättningen för 30 år sedan. Med slutmålet att åstadkomma en skiva som associerar tillbaka till deras storhetstid verkar de ha förhandlat sig förbi alla meningsskiljaktligheter.