Mobb Deep har sedan en tid tillbaka verkat nöjda med sin roll som attitydstinna rappare med musik som låtit som den producerats med inbyggda midiljud från världens mest ruttna ljudkort. Till den nya skivans försvar måste sägas att den i högre grad förlitar sig till de souligare produktioner som populariserats sedan Jay-Z:s [I]The Blueprint[/I]. Textmässigt spottar och svär Havoc och Prodigy att de är farligast och säljer mest droger. De har de ju redan gjort över fem album innan detta, varav de två första sken av gaturomantik.
[I]Free Agents[/I] börjar riktigt illa med ett fånigt intro. Någon som låter som Ice-T berättar att albumet inte kommer ha några positiva teman av samma anledningar som Stephen King inte skriver böcker med lyckliga slut. Dubbelskivan handlar om verkligheten, heter det. En verklighet med artistisk modifikation, ska tilläggas. Havoc och Prodigy möttes som unga på en prestigefylld designskola och sist jag kollade bodde de (lyckligtvis) i hus på Long Island långt ifrån Queensbridge och den råa vardag de rappar om. Visserligen tycks de ofta hamna i käbbel men allt som oftast, som i fallet med det predikament Havoc försatte sig i för ett par år sedan, framstår våldet som självpåkallat och synnerligen meningslöst.
Havoc var hemma med en bekant och började bråka om gammal kinamat. På grund av detta sköt han sedan kompisen. Det skulle kunna ses som en varningssignal att man har problem. Frågan är bara om Mobb Deeps terapiform, att göra ytterligare en våldsromantiserande skiva, verkligen är den riktiga lösningen på dessa.
Skivbolag:
Artist: