Det är svårt att tro att det skulle vara Michael Wiehes monumentala ilska över alliansregeringen som är orsaken till att han så gott som helt överger alla sina musikaliska ambitioner.
Han har en historia av att kunna förvandla den mest rödglödande ilska till de starkaste sånger, och manifesterar den förmågan bland annat med engagerade solotagningar av Keops Pyramid och Victor Jara på den live-CD som följer med nya albumet. Att den förmågan skulle vara bortblåst idag låter osannolikt.
Nej, orsaken till att han den här gången så hårt taktfast och monotont hamrar fram öppna ackord i marschtakt på sin akustiska gitarr utan att ens försöka skriva melodier får nog sökas annorstädes. Kanske på samma ställe som orsaken till att texterna är skräddarsydda för 1 maj-plakat och ramsropande? Kanske på samma ställe som de internpeppande mellansnacken på live-skivan, där han samlar enkla skratt genom att resonera om sambandet mellan stora bonusar och små penisar? Eller – om vi ens vågar tänka tanken - i angreppen på Lars Ohly, ”till höger om den amerikanska presidenten”, och ett skivomslag utformat som en valaffisch om kampvilja?
Det är måhända inte för ett eftermäle som musiker i Joe Hills, Woody Guthries eller Bob Dylans anda Mikael Wiehe arbetar, trots att han i titelspåret visar att han fortfarande besitter den förmåga som krävs. Han kanske inte är på jakt efter ett eftermäle alls. Han kanske söker en helt ny riktning, utanför musiken? En politisk karriär, lagom till valet?
Isåfall är Ta det tillbaka en utmärkt plattform, fylld av välfunna och stenhårda angrepp på den samlade borgerligheten. Som skiva är den svårare att bedöma, och att han ändå når till betyget här beror till största delen på bonus-CD:ns fina liveinspelningar, bland annat av Peps Falsk Matematik.
Skivbolag:
Artist:
