Hoppet om att få vara med på ett Tarantino-soundtrack må vara en starkt drivkraft , men något musikaliskt kvalitetsincitament är det knappast. Det står klart när Infinite Mass-Amir solodebuterar med en skiva så ogenerat och missriktat credsökande att blossande röda kinder blockerar alla övriga förnimmelser vid en första genomlyssning. Andra varvet är än mer plågsamt. Då upptäcker jag att han inte bara försöker göra häftig rockabilly, utan också imiterar postpunk. Och att han desperat refererar till gamla gangsterrullar i såväl bandnamn som låttexter. Snälla Amir. Jag betalar mutan till Quentin, bara jag slipper lyssna en gång till.
Skivbolag:
Artist:
