Året är 2007. Videon till Lily Allens Oh My God rullar flitigt på MTV och Amy Winehouses odödliga Valerie loopas på radion. Eller kanske är det 2014, och sommarhitarnas sommarhit Uptown Funkär på god väg att bli en av historiens mest framgångsrika singlar? Eller har det hunnit bli 2019, och du har just sett Lady Gaga gråtande ta emot en Oscar för Shallow?
Det spelar ingen roll när i tiden vi befinner oss, ett samarbete med Mark Ronson tenderar bli en garanterad karriärtopp. Dua Lipa, Lady Gaga, Stevie Wonder, Adele, Paul McCartney, Chance the Rapper - Ronson har jobbat med dem alla, och har under tiden gjort sig känd som en oerhört högkvalitativ hitmakare. Oavsett om han puttar en up-and-comer i rätt riktning eller lägger sina magiska händer vid en stor artists nästa singel.
Hans femte släpp under eget namn är en samling ‘sad bangers’ inspirerade av artistens skilsmässa. Soundet benämner han som “That tears-on-the-dancefloor thing”, något jag (uppväxt på Robyn) alltid älskat. Plattans singelsläpp har också skvallrat om en Ronson i högform. Late Night Feelings (Ft. Lykke Li) är ett av årets starkaste spår – om än ett som behöver lite tid på sig att få fäste. Find U Again (Ft. Camila Cabello) är en lektion i att göra kommersiell pop med själ, och Nothing Breaks Like a Heart (Ft. Miley Cyrus) är långt bättre än något Cyrus släppt under eget namn - en antydan om vad hennes karriär skulle kunna vara.
En lista på de kollaboratörer han jobbat med på plattan ger också en försmak på den mycket attraktiva riktning han tagit musiken. Vår svenska stolthet Lykke Li tillåts både öppna och avsluta plattan. Mitten av plattan hänges åt YEBBA, en ung sångerska med en vokalkontroll och innerlighet som påminner om Adeles. Alicia Keys gör ett själfullt inslag och doldisen Ilsey Juber bidrar med sina icke försumbara talanger.
Det är en extremt stark platta det här, om än mindre bekymrad om listettor och mer fokuserad på musik som kommer hålla i längden. Ronson är alltid som bäst när han rör sig i retroljudbilder. Han kan till fullo utnyttja discons förmåga att låta simultant euforisk och melankolisk, och Knock Knock Knock (Ft. YEBBA) låter som den var skriven i Brill Building-eran medan True Blue (Ft. Angel Olsen) låter som en B-sida från en gammal Blondie-LP.
Ronson har låtit de allra största stjärnorna vila, och istället jobbat med kreatörer som på riktigt inspirerat honom. Det kommer tyvärr göra plattan lidande på topplistorna, men ger musikalisk utdelning i massor.
