Det är en äldre och klokare Marit Bergman som möter oss på sitt nya album. Det har hunnit gå sju år sedan sist, då hon släppte sitt första svenska album Molnfabriken. Ett album som dels fick blandade recensioner, dels slutade med artisten blev utbränd.
Trots det fortsätter gamla låtar, såsom Dra åt helvete och Dansa mamma!, att leva sina egna liv. Den tidlösa popen, och de träffsäkra texterna, är något som gör Marit Bergman på snudd till unik i svenska mått.
Det är en känsla och en nerv som gör sig påmind – nu när hon släpper Här kommer vargen. Ett hämningslöst och stundvis politiskt album som tar avstamp i hur det är att vara människa.
Sedan sist vi hörde ifrån Marit Bergman har hon hunnit separera, få ett till barn och bilda en ny familj. Samtidigt präglas världen av en katastrof efter en annan, något som hon återkommer till på sitt nya album. Bland annat klimatkrisen och det stundande kriget.
Men Marit Bergman är som allra bäst när hon gräver i det köttiga och det mänskliga. Hur det är att åldras, fira barnens födelsedagar och känslan som uppstår när vänner inte längre hälsar på.
Ett guldkorn är den luftiga, trygga låten Cilla sa, där Marit Bergman åter en gång återkommer till sina fyndiga djurreferenser (ett annat exempel; Andra elefanter).
Den kraftfulla och ljuvliga melankolin är ständigt närvarande. En slags sorg. Det är inte heller något konstigt. Livspusslet är ofta sorgfullt och det här albumet speglar både det ljusa och det mörka.
Dock blir det aldrig så pass mörkt att musiken blir tung. Hoppet finns där mellan raderna. De råa och nakna texterna träffar rakt i bröstet. Men även om det är en vacker ljudbild som Marit Bergman målar så känns albumet för långt.
Efter elva låtar känner man sig rätt så mätt på den pastelliga musiken och det existentiella temat. Ett alternativ hade kunnat vara att ha en större variation mellan korta och långa låtar. Men med det sagt är Här kommer vargen ett album som ligger rätt i tiden, och säkert kommer få ett långt liv. Precis som Molnfabriken.
