Jag vet inte vad jag väntade mig av Those the brokes, Magic Numbers andra fullängdare och uppföljaren till The Magic Numbers. Stordåd, fatalt misslyckande, jag vet inte. Men jag hade nog inte väntat mig att bli så där glad igen. Längta hem till stereon igen.
I min favoritfilm Bring it on så är det en urfånig men ack så underbar scen där Kirsten Dunst sitter i en säng och lyssnar på en låt. Hon är skitsur, vill verkligen inte, men motvilligt börjar hon digga. Sekunder senare spricker leendet upp, klyver hela fejjan och det slutar så klart med att hon hoppar runt som en idiot med sina pompoms. Only in Hollywood, men det är vad första spåret This is a song gör med mig. Folkrock möter powerpop och jag studsar. Samma sak med singeln Take a chance vars energi rammar en med full kraft, samma sak med frenesin i nästan aggressivt desperata Runnin' out.
De lugnare låtarna är i majoritet även på Those the brokes. De där med Michele och Angelas trollska stämmor, trånande och varma. De mjuka och vänliga Fleetwood Mac-ångande refrängerna.
Nörden har ju som bekant blivit trendig. Attityd är lika ute som begreppet yachtrock kommer vara nästa sommar. Stickade tröjor och varma kramar är nutidens melodi. Precis som Magic Numbers, och med sig har de den dåtid som drömde om kärlek, ömhet och en finare värld.
När Romeo öppnar munnen, tror jag på honom. Jag litar blint på att allting kommer att bli bra, och att allt som behövs är lite kärlek i hjärtat. Att jag är som finast i min vanliga tröja och mitt våta hår. Att allt det andra bara är onödigt trams som andra kan syssla med, mellan mig och kärleken behövs ingen Eight hour cream eller dekoration.
Kommer ni ihåg New Seekers I'd like to teach the world to sing från 1971? Så äckligt härlig blir man av Romeo, Michele, Sean och Angela.Skivbolag:
Artist:
