Bill O'Reilly, den amerikanska högerns vassaste röst i TV-kanalen Fox News, tvingade Pepsi att göra sig av med Ludacris som affischpojke genom att uppmana sin enorma tittarskara till bojkott. Att han inte hade något emot att Ozzy Osbournes avkommor Jack och Kelly, världens mest kända drog-rehabiliterade slackermiljonärer, fick bli de stora affischnamnen istället gjorde det hela till en rasfråga om O'Reillys dubbelmoral. Plötsligt hade Ludacris blivit inkastad i en politisk kamp han aldrig bad om, lika ofrivillig krigare som någonsin Bruce Willis i [I]Die Hard[/I]. Men förutom att Ludacris ropar "Yippie ki-yay" på en låt går Ludacris inte till motangrepp på sin fiende, han sitter bara kvar under sin korkek och luktar på haschplantorna. De som är bekanta med Ludacris vet att det finns åtminstone ett tusental rappare som Bill O'Reilly hellre hade kunnat välja för att demonisera hiphopen, Ludacris är bara en Disney-rappare med grovt språk, en stor men oförarglig underhållare som gillar tjejer, bilar och sin penis. På sin tredje storbolagsskiva gör han precis som alltid långsamt puttrande Atlanta-hiphop med ena foten i strippklubbarna och den andra foten långt upp i baken på alla andra rappare som inte är lika bra som honom.
Skivbolag:
Artist:
