The Perishers, The Facer, The Isolation Years, The Totalt Jävla Mörker, The Randy och The Lisa Miskovsky bland andra. Den här skivan appear courtesy av minst halva musiksverige. I spetsen finns vår meste punkapostel The Dennis Lyxzén - courtesy av The International Noice Conspiracy och dessförinnan av The Refused.
Men här har han lämnat rollen som kostymklädd gerillaledare för att utforska andra vägar, i Motown-T-shirt, med en akustisk gitarr och utan manifest. [I]No New Manifesto[/I] heter också första låten. "No manifestos no explanations this time cause everybody understand/This is as honest as I will ever be."
Hm. The Lost Patrol är nog ett bra namn - jag vet att jag i alla fall inte förstår någonting.
Ur många perspektiv är det klanderfritt: musikerna är inga nybörjare utan rör sig snarare ointressant proffsigt mellan jazzig, vanlig och proggig pop. Jonas Kullhammar har blåset ([I]Astral Weeks[/I]-flöjter!) i sitt vanliga järngrepp, men tillsammans med trummor, akustiska, el- och slidegitarrer, stå- och vanlig bas, orgel och piano är de inget mindre än en Fame Factory för folk som inte har trean.
Här finns inget av den spottande energi Lyxzén-fansen sannolikt söker - bortsett från ett och annat malplacerat yeah. Här finns heller inga Backstreet Boys-hits och inget av vad The Isolation Years.. förlåt, jag måste bara inflika: HUR konstig är den här konstellationen?! Läs själva! Ok, tillbaka till där vi var... eller frijazzkungen Kullhammar har skaffat sig sin publik igenom.
Om jag hade tatuerat in Refused på ankeln eller sytt upp en grå militärsuit så hade jag blivit lätt panikslagen av [I]Songs About Running Away[/I]. Och utan att ha gjort någotdera så har jag alltid bugat mig för Dennis Lyxzén, vars uppkäftiga konsekvens, scennärvaro och bokstavligen knallröda tråd gjort honom lika respektingivande som oemotståndlig. Lyxzén har uppenbarligen någon personlig anledning till att göra den här skivan - en vild chansning är: en tjej.
Därför blir det ännu jobbigare att säga det här, men som predikant i The Lost Patrol är han bara irriterande. Rösten känns urvattnad, texterna är skolboksplatta och på rim, produktionen är så ren att om man ställer sig framför högtalaren behöver man aldrig mer duscha.
Det enda som är värre är Miskovskys enda bidrag [I]Alright[/I] som låter som Mupparna efter fyra år på Musikhögskolan. Och jag VET att min klockradio kommer väcka mig med just den låten inom en allt för överskådlig framtid.
Skivbolag:
Artist:
