Loosegoats

Patrik Forshage 20:52 7 May 2001
Svensk landsortsmusik mår förträffligt för tillfället. Svensk country var under många år ett stort skämt, anpassad för Svensktoppen eller en svältfödd squaredansarskara i Stockholms södra förorter. Men nu börjar det hända saker. Charlie's Magazine spelar hederlig countryrock, som om de vore ett mycket rutinerat band, på sin debut [I]Sweet Alibi[/I]. Förebilder som Eagles och Jayhawks kombinerat med EMIs muskler ger ett helhetsintryck som oftare lutar åt radiovänlig rock än åt country, men så länge det låter så här gör det inte så mycket. Mattias Blomdahl spelar gitarr och skriver bandets material, men det är Charlotte Bergs röst som gör att Charlie's Magazine höjer sig över mängden och får lyssnaren att sitta med ett fånigt leende även under en dussinballad som [I]Remedy[/I]. Hon sjunger med en säkerhet som går att likna vid den Kasey Chambers överraskade med förra året. Då förvånades världen av att sådan musik inte kom från Tennessee utan från Australien, och nu är det Grötlingbo på södra Gotland som gäller. Två starka singlar har redan antytt att storverk var på väg. Men [I[Where the Roses Grow[/I] och [I]Sweet Alibi[/I] är inte fullängdsdebutens enda höjdpunkter. Här finns gott om godbitar som [I]Hey Hey[/I] och hyllningen till Charlottes ö [I]Mind Turns Blue[/I], båda välproducerade Neil Young-blinkningar med snabbare tempo och stor budget. Helhetsintrycket får sig ett par törnar, till exempel när ganska ordinära [I]That Hill[/I] dras ut på i över nio minuter. Inte ens herr Young klarar det mer än då och då. Men sällan har en tätare samling minnesvärda countryrocklåtar funnits på en och samma svenska skiva. Det skulle i så fall vara på Loosegoats tredje fullängdsskiva [I]Her, the City et al[/I]. Med samma musikaliska grund som Charlie's Magazine, men med andra inspiratörer och betydligt mindre budget har Loosegoats lyckats spela in en alldeles lysande alt.countryskiva. Loosegoats har återvänt till svenska inspelningsstudios efter en lärorik utflykt till den här musikens ursprungsland, och redan på förra årets Songs of Soil-projekt visade de att de lärt sig hitta i sin genre som i sitt eget steelguitarfodral. På [I]Her, the City et al[/I] har Loosegoats utvecklat ett rent och klart ljud och en egen röst, om än med tydliga förebilder. Utöver allfader Young är Will Oldham den mest uppenbara referensen. På flera ställen skapar Loosegoats sin egen variant av den mannens lågmälda tonfall och självklara melodikänsla. Willard Grant Conspiracy har snurrat i deras CD-spelare och inledande [I]Traveller[/I] tangerar en känslosam akustisk Mark Kozelek. Vare sig Loosegoats spelar långsamma sorgsna nummer som [I]Marrow[/I] eller fylliga låtar som [I]Form and the Feeling[/I] skriver de refränger som står stadiga i ökendammet eller den skånska myllan och blickar ut över de stora vidderna. Den som klarar att lyssna på [I]Yucca Mountain[/I] fyra gånger utan att upptäcka att man sjunger med för full hals kommer att få ett storslaget no-prize av undertecknad. Loosegoats och Charlie's Magazine verkar ha nött ner olika spår på sina Neil Young-plattor. Charlotte Bergs gäng kan varenda ton i [I]Southern Man[/I] och andra kraftfulla stort arrangerade verk, medan Loosegoats har hållit sig till skörare [I]Down By the River[/I]. Båda banden borde engageras som förband på sommarens Neil Young-konsert. Och [I]Her, the City et al[/I] kommer att finnas representerad när Uncut om ett par år sätter ihop en samlingsskiva för att summera alternativ countryvågens största ögonblick, sanna mina ord.
Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Ladytron – Ladytron

Det har gått åtta år sedan Ladytron släppte sin senaste skiva, men det är ännu längre sedan de kändes relevanta och intressanta. De hade några bra år i början av 2000-talet, med album som 604 och Light & Magic, men därefter har de successivt skalat av syntlagren och istället rört sig mot softrocken och shoegazen. Det är möjligt att de med den här självbetitlade skivan vill markera något slags omstart eller nystart, men jag hoppas att Ladytron bara är peaken på en ganska tråkig fas och att de framöver kommer att ägna sig åt det digitala igen.