Jag sätter på spåret Intro. En kör börjar sjunga en vacker melodi som sedan backas upp av en stråkorkester. Och sen händer inget mer. Melodin upprepas om och om igen – det känns som jag satt på något tv-spel som utspelar sig i vikingatiden och är fast vid huvudmenyn. Till slut är introt klart och skivan börjar på riktigt. Då kastas jag plötsligt in i någon slags folkrock med elektroniska influenser. Spännande med bra grooves, tänker jag. Innan jag plötsligt kastas vidare in i den alldeles för poppiga How Does It Feel och tappar fotfästet helt. Vad vill egentligen London Grammar med sin nya skiva Californian Soil? Min empiriska studie i musiken slutleder att de inte har någon aning.
Det här är en skiva med många bollar i luften. Den vill samtidigt vara en folkigare och rockigare version av Florence + The Machine, och en slags electropop med lite akustiska slagverk. Men dessutom finns en filmisk stråkorkester med på majoriteten av låtarna. Och trots detta virrvarr av influenser och olika karaktärer i musiken så… ja det funkar på något sätt? London Grammar är helt oförmögna att sålla bland sina influenser, men med låtar som Baby It’s You och I Need The Night kan jag inte förmå mig att ogilla albumet. Som helhet är albumet helt kaosartat – men singlarna är både spännande och poppiga.
