När Josefine Jinder avlägsnade sig från musiken och meddelade att hon skulle säga hej då till sitt artistnamn, var det svårt att föreställa sig vart hon skulle kunna ta vägen med ett så tydligt sound redan cementerat. 2020 kom ett mixtape på engelska som blev en slags mellanlandning innan hennes omstart.
Soundet på det nya albumet Salta Diamanter är kanske inte nödvändigtvis nytt heller, utan det har bara vuxit med henne. Hon har hunnit få barn och avsluta ett förhållande, problemen är mer vuxna än den 20-åriga ångesten som fyllt musiken innan.
Samtidigt som texterna har ett nytt allvar och är hjärtskärande på en ny nivå, är ljudbilden desto mer solig, filmisk och nostalgisk. Det är ett något förenklat sound, som blickar tillbaka till både 70- och 90-talets svenska pop, men med ett nutida skimmer över sig tack vare Jinders smakfulla produktioner.
Tempot har saknats ned avsevärt från de tidigare hårt producerade pop-hitsen. Albumet är lågmält, avskalat och organiskt, borta är de hårda kanterna. Det beror till stor del på att det är liveinspelat och fokus ligger på instrumentering snarare än produktion, vilket ger musiken en ny själ. Själv kallar hon det en reaktion på all musik hon har gjort innan. Kärnan är densamma men paketeringen är annorlunda.
Samtidigt som jag inte vill nedvärdera hennes tidigare album, är Salta Diamanter helt klart hennes största och mest välarbetade verk hittills. Det är inte nödvändigtvis dåligt, men man får känslan av att en yngre Jinder hade tyckt att den här typen av musik var underväldigande tråkig i jämförelse med hennes tidigare högljutt reaktiva sound. Det som i många år gick i bräschen för svensk indiepop. Men det är såklart att om någon kan få svensk pop att låta ny är det Jinder.
Läs även: Little Jinder: "Blir kränkt när verkligheten inte stämmer med fantasin"
