Handen på hjärtat: hur många gånger har du egentligen lyssnat på The Beta Bands album från i somras? Det är väldigt häftigt att säga att man älskar band som är så där totalt oförutsägbara och helgroovy och typ bara låter helt skönt liksom. Men det är sällan lika roligt att verkligen lyssna på dem. Lyssningsvärdet hos strukturlösa band som röker knarkcigaretter stora som inrikesflygplan är i regel begränsat.
Gomez låter inte som The Beta Band, men de ser snarlika ut. De är också brittiska nyhippies i fleecetröjor (helskönt material). De har troligen också inrikesflygplan i munnarna när de halvt improviserar fram sina sånger. För alla Cheech & Chong-fans: om du lyssnar noga kan du till och med höra ljudet av en joint som tänds på låten [I]Blue Moon Rising.[/I]
Jag gillade verkligen Gomez debutalbum från i fjol, där de lyckades beama över Dr John och Tom Waits till en hipp bar i dagens England, men det känns som denna uppföljare tillkommit lite väl snabbt. Plötsligt är de övertygade om sin egen genialitet i stället för att försöka bevisa den. Varje stenat infall bedöms som så intressant att det bevaras till eftervärlden.
Ändå finns det ögonblick här som verkligen imponerar. Låtar jag kommer att återvända till. I sina mer samlade stunder har Gomez verkligen något helt eget, något de är ensamma om bland unga brittiska band.
Intressant nog lyssnar de också på band som ingen annan i deras generation bryr sig om. Jag läste i en intervju att en av medlemmarna i Gomez lyssnat mycket på utmärkta The Latin Playboys, sidoprojekt för Los Lobos-medlemmen David Hidalgo. En influens som ter sig helt logisk när man hör Gomez allt mer komplexa rytmer. Just från Los Lobos kan de förhoppningsvis även lära sig att det ibland inte skadar att ha en genomtänkt struktur innan man börjar avvika från den.
Skivbolag:
Artist:
