Laleh - Postcards

Sophie Winberg 14:02 22 Dec 2019

Snabb Laleh-repris: Underbarnet Laleh släpper debut. > Laleh är med i Så mycket bättre och vinner svenska folkets hjärtan. > Laleh tröstade oss alla efter Utøya, och vinner norska folkets hjärtan. > Max Martin övertalar henne att komma till LA och bli låtskrivare. > Laleh skriver för andra, som Ellie Goulding och Demi Lovato. > I maj 2019 släpper hon egna plattan Vänta! med spår på både engelska och svenska, till blandade reaktioner. 

Det tar oss till idag, när Laleh överrasknings-släpper ytterligare en platta. Årets andra. Den här gången med egna inspelningar av ett urval av de låtar hon skrivit till andra.

”Ganska tidigt förstod jag att de inte kommer att förstå mig som artist här.” sa Laleh i en intervju tidigare i år om Los Angeles. Laleh Pourkarims egen musik var känslofylld, poetisk och innerlig. Los Angeles efterfrågade något annat.

Denna dissonans sken igenom på hennes senaste släpp, Vänta!. Albumet fick kritik för att inte riktigt lyckats kombinera det välpolerade Los Angeles med hennes egna genuina sound. Istället landade den någonstans i mitten, med en stark vilja att förmedla något innerligt till det något förvirrade soundet av dyr pop.

Jag ställde mig därför tveksam inför detta nya ”Laleh sjunger Laleh”-koncept. Som artist själv, med ett personligt uttryck och en stark egen röst, kan jag förstå Lalehs önskan att visa vad hon själv menade med musiken som släppts under andras flagg. Men att sjunga låtar som är skrivna för andra, på engelska, kändes inte nödvändigtvis som det självklara sättet att hitta tillbaka till det personliga soundet som vi saknat. Med facit i hand kan jag konstatera att resultatet är… lite både och. 

Här finns flera låtar där denna dissonans fortfarande är tydligt närvarande. Spår där en nytolkning inte nödvändigtvis tillförde något. Men här finns också spår som lyckas riktigt bra. Hennes innerliga version av Demi Lovato-hiten Stone Cold är klart bättre än Lovatos Dream Girls-tolkning, och hennes samarbete med Jacob Banks får plats att skina, inklusive i en duett som är plattans enda nysläppta spår.  

 

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Heat - H.E.A.T. II

Efter 2017 års vattendelare Into the Great Unknown, som var ett uppfriskande initiativ av en mer modernt pop-orienterad aor, går Heat tillbaka på H.E.A.T. II till ett sound som har mer gemensamt med deras mer traditionella grund. Det är inte förvånande.

Greg Dulli — Random Desire

Den där förmågan att genom kombinationen av öronbedövande gitarrmangel och medryckande soulgroove åstadkomma en känslostormande passion har sällan svikit Greg Dulli. Sedan Afghan Whigs första inspelningar har den burit under tre årtionden med det bandet och någon gång ihop med Mark Lanegan som The Twilight Singers. Bara på Afghan Whigs senaste album, det andra efter återföreningen 2012 gick det rutin i receptet, och kanske berodde det på att återföreningen mer var Dullis sätt att betala tillbaka till sämre bemedlade bandmedlemmar än hans eget behov? 

The Night Flight Orchestra - Aeromantic

Denna nostalgiska konstellation är redan inne på sitt femte album och lyckas, som vanligt, med konststycket att kombinera en hög utgivningstakt med en enastående kvalitativ nivå. 

Med Soilwork-sångaren Björn Strid i spetsen fortsätter gruppen på sitt hedervärda uppdrag att sprida rock (och pop) sprungen ur 80-talets tidiga år. Generellt sett är detta den äldre skolans aor som dock har ett närmre förhållande med Abbas teatraliska melodiarrangemang samt en ådra av disco (och nyanser av schlager!).