Först behöver vi slå fast att det inte handlar om ett återförenat KSMB utan bara en återförening av bandets frontfigurer Steppan och Alonzo. Sedan måste vi som i 99% av fallen med återupplivade bandnamn konstatera att skivan inte helt fullt lyckas balansera travestier på den egna katalogen med enstaka försök att uppdatera till sin samtid och medlemmarnas faktiska mognadsnivå. Men när sådana invändningar lagts till handlingarna finns likväl en hel del att glädjas åt här.
Gitarren i Sverigevänner lånar från Blått och guld, och när man i samma sång först återhör call-and-response-sången från radarparet i täten förstår man hur mycket man saknat det. I dina händer har forna tiders kraft, och texternas antirasism och auktoritetsifrågasättande är klassisk KSMB. Att det i Dom bränner bilar blir väldigt plakatpolitiskt på ett sätt som KSMB hade vuxit ifrån redan till Rika barn leka bäst får man väl förstå och förlåta från ett band som söker vägar att kroka i sitt förflutna. Värre är det med Johnny, Helvete och särskilt tungfotade Debbie, som alla haltar rejält och aldrig hade rymts på originalbandets utgåvor.
Sådant gör att den som inte tillhör oss i KSMBs trogna skara fans från förr gör klokt i att ta bort ett betygssteg från det som redovisas här.
