Hm, det är något här som inte känns riktigt autentiskt. King Nun är angelägna om att framstås som unga arga Twickenham-rebeller, med det finns något exakt och utstuderat i delikata popmelodier som Family Portrait och Greasy Portrait. Tempot är perfekt för en hit, men lite långsammare än ett autentiskt ungt argt band skulle spelat den. Melodierna är smarta och perfekt avvägda i verser, bryggor och refränger - hur många unga arga band känner du som inte tappar bort åtminstone någotdera på sin debut-EP? Sologitarren är fantasifull och hypersnabb, och sångaren är gulligare, kärvänligare och samtidigt tonårsfarligare i balanserandet mellan arrogans och sammanbrott än till och med Julian Casablancas någonsin klarat.
Får vi stryk om vi påstår att King Nun är en synnerligen utstuderad produkt, om vi samtidigt slår fast att den alls inte är oäven?
