Det finns två sorters Kent-låtar: de som riktar sig till en individ och de som riktar sig till en hel sportarena (nota bene: även de sistnämnda kan ha texter om ensamhet som innehåller ett ”du” och ett ”jag”). De förstnämnda låtarna är ibland bra, ibland mindre bra; de sistnämnda är nästan alltid horribla rent konstnärligt, oavsett hur stora hits de är. På gruppens tionde album Jag är inte rädd för mörkret är lyckligtvis de mer personliga poplåtarna i majoritet. Förstasingeln 999 blåser fram som en frisk vind i Kent-landskapet och är något av gruppens motsvarighet till Håkan Hellströms En midsommarnattsdröm. Det är rentav Kents bästa singel sedan 2000 års Chans. Soundmässigt är albumet en tillbakagång till den slicka poprock som gruppen slipade till perfektion innan den gjorde en trilogi syntpopskivor, men en sympatisk influens från de episka låtarna på Arcade Fires fantastiska The Suburbs kan också höras. Och liksom på den skivan kretsar texterna här kring halvbitter självrannsakan, desperat jakt på ungdomens romantiska förhållningssätt till livet och den hopplösa kampen mot att bli bekväm – att rösta med plånboken, att bli lat, att låta relationer glida bort. Det kompakta och lite koketta mörker som utmärkte Kent under många år har nu nyanserats – ångest har bytts ut mot vemod. Och det är inte längre kärlek, eller frånvaro av kärlek, som har huvudrollen i musiken, utan istället åldrande. Lite trist kanske – men samtidigt hedrar det Joakim Berg att han skriver låtar utifrån hur hans eget liv ser ut, snarare än att upprepa framgångsrecept och bli en kliché.
