Kent - Jag är inte rädd för mörkret

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli 00:58 25 Apr 2012

Det finns två sorters Kent-låtar: de som riktar sig till en individ och de som riktar sig till en hel sportarena (nota bene: även de sistnämnda kan ha texter om ensamhet som innehåller ett ”du” och ett ”jag”). De förstnämnda låtarna är ibland bra, ibland mindre bra; de sistnämnda är nästan alltid horribla rent konstnärligt, oavsett hur stora hits de är. På gruppens tionde album Jag är inte rädd för mörkret är lyckligtvis de mer personliga poplåtarna i majoritet. Förstasingeln 999 blåser fram som en frisk vind i Kent-landskapet och är något av gruppens motsvarighet till Håkan Hellströms En midsommarnattsdröm. Det är rentav Kents bästa singel sedan 2000 års Chans. Soundmässigt är albumet en tillbakagång till den slicka poprock som gruppen slipade till perfektion innan den gjorde en trilogi syntpopskivor, men en sympatisk influens från de episka låtarna på Arcade Fires fantastiska The Suburbs kan också höras. Och liksom på den skivan kretsar texterna här kring halvbitter självrannsakan, desperat jakt på ungdomens romantiska förhållningssätt till livet och den hopplösa kampen mot att bli bekväm – att rösta med plånboken, att bli lat, att låta relationer glida bort. Det kompakta och lite koketta mörker som utmärkte Kent under många år har nu nyanserats – ångest har bytts ut mot vemod. Och det är inte längre kärlek, eller frånvaro av kärlek, som har huvudrollen i musiken, utan istället åldrande. Lite trist kanske – men samtidigt hedrar det Joakim Berg att han skriver låtar utifrån hur hans eget liv ser ut, snarare än att upprepa framgångsrecept och bli en kliché.

Skivbolag: 
Artist: 
2 Visa kommentarer (2)

Fler musikrecensioner

The Smashing Pumpkins - Shiny and Oh So Bright, Vol. 1 / LP: No Past. No Future. No Sun

I mer än tio år nu har Billy Corgan med varierande framgång arbetat för ett pånyttfött The Smashing Pumpkins, men så här nära har han inte kommit på något av de många tidigare comebackförsöken, vare sig musikaliskt eller medlemsmässigt. Här finns både Jimmy Chamberlin och James Iha, och bara Jeff Schroeder på gitarr är ett avsteg från originalsättningen för 30 år sedan. Med slutmålet att åstadkomma en skiva som associerar tillbaka till deras storhetstid verkar de ha förhandlat sig förbi alla meningsskiljaktligheter. 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!