”Tack & Förlåt!”, avslutar Kent tacktexten i skivkonvolutet. ”Lägg ditt liv i min hand, sälj din själ till ett band”, sjunger Jocke Berg i frustrerade Gigi. Kent är ett band som väcker känslor, som har köpt själar sedan de föddes för 26 år sedan.
Nu lägger de sig snart ned för att dö, försäkrade om att det inte undgått någon. Få andra band är som Kent, indie och kommersiella samtidigt, svåra och lättillgängliga, sura och älskade. Inte ens Håkan Hellström hade kommit undan med tonårspoetiska låttitlar som Nattpojken & dagflickan utan att förlora i kredd.
Bandets sista skiva är på sätt och vis både en sluten cirkel och en sammanfattning. Här finns hintar av den raka, kantiga blåjeansgitarrpop de gjorde till sin en gång i tiden, här finns den mjuka och nyanserade produktionen, här finns det orkestrala, svulstiga och dyra soundet och här finns inslag från den elektroniska perioden.
Detta är väldigt mycket Kent. Det är karaktäristiskt artikulerade citat lämpade för kylskåp, dagböcker och tatueringar, det är sårbart, starkt, eget och intressant. De är proffs från första låten till den sista och det är imponerande att de ständigt lyckats vara aktuella, lyckats följa med tiden utan att tappa bort sig själva.
Jag tycker framför allt om de spår som kombinerar det sköra men pampiga i Jocke Bergs röst med symfoniska arrangemang, som i Förlåtelsen och Skyll inte ifrån dig. Jag gillar ekot och melankolin i Falska profeter samt hitkänslan och självironin i refrängen till Vi är för alltid. Däremot påminner Den vänstra stranden för mycket om Som stormen river öppet hav och det funkiga i Tennsoldater är inte riktigt klädsamt.
Men i stort är detta ett värdigt avsked, det finns ingen anledning att be om förlåtelse.
