Med Vapen & Ammunition har Kent haft den uttalade ambitionen att göra en skiva fylld av enbart hits. Därmed riskerar man förstås helheten och dynamiken, men Kents idéer om vad som utmärker en hitlåt liknar inte mallen hos Max Martin eller andra fabrikörer.
Kärleken väntar, ett tydligt hitförsök helt enligt regelboken, och FF är komplett med lättrallad refrängrepetition, discostomp och franskspråkiga inhopp. Men geniala Dom andra som redan tagit plats intill Britney Spears på reklamradions Heavy rotation-listor är med sina visslingar och mörka stämningar långt ifrån någon lättköpt slagdänga. Det finns förstås plumpar.
Några hitförsök blir pinsamt utstuderade, till exempel Pärlor, som är en bisarr kombination av Ted Gärdestad och Billy Idols White Wedding. Duett låter som att den egentligen var avsedd för Nina Persson, men med Titiyo intill Jocke Berg blir den mest seg och intetsägande. Om U2 leddes av en svårmodig och missförstådd misantrop snarare än av en självgod och självutnämnd globaliseringsdiplomat hade de kunnat låta lika bra som Kent. Liksom hos irländarna fladdrar hjältar förbi i texterna, men går sådana ikoner verkligen att lita på?
När Jocke Berg möter Jesus är Guds son en publicitetstörstande gäst i TV-soffan som är beredd att tala om sitt könsbyte för lite uppmärksamhet. För den som gärna blir martyr är Ziggy den enda som kan ge verklig tröst.
