-- ett knippe låtar som blivit över från hans kommande skiva. Liksom Ayo har Ken även tagit tillvara på insikten om att själv är bäste dräng; fimpat kostsamma medproducenter och helt enkelt börjat manövrera mixerbordet på egen hand. Resultatet är om inte överraskande, så åtminstone ett artistiskt mognadstecken. Låtmaterialet skiljer så något lite från tidigare. Om det här är att betrakta som talande för det "riktiga" albumet, Beng Ring
, så väntar en billigare, mindre påkostad ljudbild. Bokstavligt talat -- här ryms samplingar från en repig gammal hypnosskiva, nyare orientalisk disco, stimmiga moogar och mer lekfullt knäppa ljud än tidigare. De komprimerade, mindre larmiga spåren är de bättre. Kens röst är aningen mer robust än förut men allför ofta glider han över i den krystat plågsamma och onyanserade socialrealismstilen. De som säger att Kens sentimentalrapdagar är räknade har fel. Kens största gåva till svenskt nöjesliv (näst efter låten Grabbarna från förorten
) har hittills varit att han kastat saker på människor som firar grammisgalan. Så länge ingen skadar sig allvarligt vill jag mena att det egentligen är den enda form av underhållning Ken riktigt behärskar.
