Alla hörande människor är på något sätt, om än i högst varierande grad, bekanta med musikväljarfenomenet; vilken musik som lämpar sig bäst till en viss typ av aktivitet eller tidpunkt. När man kommer på sig själv med att återigen bläddra igenom sina plattor i jakten på komplex musik önskar man att det fanns fler plattor med den egenskapen än vad som är fallet. Och, inte minst, att fler artister kunde inse hur viktigt det är att skapa musik som är komplex, som fungerar till allt, överallt oavsett tid på dygnet eller året. I mina öron är Built to Spills förra album [I]Perfect From Now On[/I] ett utmärkt exempel på en komplex platta. Med sitt mångbottnade och säregna uttryck var den under drygt tre månader, nej jag ljuger inte, den enda plattan jag lyssnade på utanför arbetet. Vad jag än gjorde eller hur jag än mådde snurrade den; jag tröttnade inte på den. Det har jag fortfarande inte gjort.
En skivas anslag och dess känsloläge är ju oftast så distinkt och tydligt att det är uppenbart i vilken omgivning den bäst lämpar sig.
Plattor som smyger sig på, smälter in och acklimatiserar sig till pålitliga följeslagare i ens tillvaro oavsett tid och plats är däremot svårare att hitta eftersom det förr eller senare nästan alltid kommer ett tillfälle när plattan känns helt mal placé. Det är ytterst sällan en rak, direkt platta känns komplex . Gillar man någonting med en gång tröttnar man ofta rätt lätt. Finns det inget motstånd, inget ytterligare att hitta och uppskatta under alla fraser och toner är det oftast inte lika kul efter ett tag.
Built to Spills nya, [I]Keep It Like A Secret,[/I] är allt annat än omedelbar. Det bådar gott för framtida lyssningar på precis samma sätt som fallet var med [I]Perfect From Now On.[/I] En platta som tog tid att förstå sig på; åtta ytterst säregna sånger som levde ett så varierat liv att man häpnade. Det svävade och svängde om dem, de bleknade bort, reste sig på nio, dog, återuppstod ut ur högtalarna i en närapå helt ny skepnad. Där var ett gitarrspel så drivet, direkt och känslosvallande att jag nästan blev förbannad över att jag inte omedelbart insett dess suveräna storhet. Cello, Moogsyntar, mellotron och en låtlängd som i många fall klockade in mellan sex och åtta minuter. Built to Spill är verkligen inget pretentiöst grubblarband även om uppräkningen ovan gör att man kan misstänka det. Däremot är det ett band som hittat ett säreget och storartat uttryck. Ytterst med hjälp av röst och gitarr. Komponenterna ovan fungerar endast som intelligenta effekthöjare, meningsfulla komplement till själva essensen av Built to Spill; Doug Martsch, hans röst och hans gitarr. Jag vet inte mycket om Doug Martsch, men uppenbarligen inträffade något stort i hans liv för ett par år sedan. Jag vägrar att tro att bandet av en ren händelse gick från att spela bra collegerock på ena albumet till att på nästa ([I]Perfect From Now On[/I]) skriva sånger fyllda med så mycket originalitet och episk ödslighet att man aldrig någonsin tidigare hört på maken.
[I]Keep It Like A Secret[/I] är till väldigt stora delar snarlik bandets förra. Ljudbilden är intakt, liksom Martschs nasala stämma, gitarren dominerar raffinerat och sångerna briserar, lägger sig och återvänder med nya krafter och annorlunda anslag. Det finns flera spår på plattan som jag vet att jag kommer att älska oavsett tidpunkt, klockslag eller sinnesstämning en lång tid framöver. Det är inte ofta ett album innehåller låtar av den kalibern, men här finns åtminstone tre stycken som passar överallt, när som helst i min värld.
En avgörande skillnad mellan de båda plattorna är att låtlängden varierar rejält. Här är de av mer normal längd, vilket försvårar möjligheterna att variera sig på samma knäckande sätt som åttaminuterslåtarna kunde på [I]Perfect From Now On.[/I] Därför måste de här ta en annorlunda, mer direkt väg för att hitta fram och visst lyckas de. Men trots det är det svårt att matcha de sinnesstämningar som bandet hann med att måla upp, torka bort och måla upp igen på de långa sångerna innan de till sist tonade ut. Där ligger den enda skillnaden rent kvalitetsmässigt albumen emellan, och när man hör den nästan åtta minuter långa och i många avseenden fantastiska [I]Broken Chairs[/I] på nya plattan förstår man att det inte är bristen på sådana sånger som gör att [I]Keep it Like a Secret[/I] låter som den gör. Doug Martsch har bara gjort precis det han själv ville. Det blev mycket mycket bra.Skivbolag:
Artist:
