Kanye Wests musik har aldrig varit till mig, det vet jag mycket väl. Som vit svensk medelklass-tjej har jag ofta när jag blastat College Dropout mellan flingorna och havregrynen på Willys tänkt att det nog inte var riktigt det här Kanye föreställde sig när han släppte plattan.
Men trots det har jag varit besatt. Jag fick mitt jobb på Nöjesguiden genom att motivera Kanyes 100 bästa låtar i ordning. Jag tycker han är en av musikhistoriens allra främsta, och har alltid hållit honom om ryggen som om han var min lite tokiga farbror som ingen får vara taskig emot. Men han gör det ju inte lätt för mig.
Nu har farbror Kanye släppt nytt igen, och - pust frust - konceptet ”lagom” finns verkligen inte i hans liv. Det kändes som att det senaste året behandlat honom väl. Hans erkännande av sin bipolära sjukdom verkade ha gjort honom gott, videoklippen från hans Sunday Services såg magiska ut, och det sällsynta leendet började bli vanligare. Han flyttade ut på landet, tjänade storkovan på sitt klädmärke och har fyra oförskämt vackra barn. Ett gospelalbum kändes som en bra idé.
Men när Kanye nu släpper det albumet har han skruvat upp volymen till max. Han har bestämt sig för att bli den kristnaste kristna som kristendomen någonsin sett, och lyckas ta även vad som kändes som ett ganska hälsosamt tillfrisknande till en extrem. Vad som började i det vackra projektet Sunday Service har blivit en ”reborn” Kanye och en skiva täckt i bibelverser.
Även om musiken ju faktiskt aldrig var till mig känner jag mig som lyssnare längre ifrån kreatören nu än jag någonsin gjort tidigare. Inte så mycket på grund av det faktum att jag inte är kristen, utan snarare att texterna inte känns som hans.
Religiösa teman är såklart inte fel, och inte heller något nytt i hans musik. Från Jesus Walks (2004) till Only One (2014) och Father Stretch My Hands (2016) – kristendomen har alltid varit närvarande. Musikaliskt har det enspåriga temat på plattan dessutom gett en mer sammanhållen ljudbild än vi hört från Kanye på länge. Om Life of Pablo och Ye var lite all over the place så är Jesus is King tvärtom extremt enhetlig. Tyvärr till den utsträckningen att plattan känns insnöad.
Som fan står jag fortfarande lika förvirrad inför min idols karriär som jag gjort de senaste åren.
