Efter de första två-tre lyssningarna var jag beredd att ta fram Dödskallestämpeln, i en växande irritation - dels över skivbolagens evigajakt på B-versioner av artister som brutit ny mark, dels över Jumpers klumpiga sätt att hantera situationen. Lyssna på På andra sidan molnen så förstår ni bättre: en låt som Kents jurister skulle kunna fira lilla julafton med.
Men sedan vaknade jag flera dagar i rad med refrängen till Tapetklister i huvudet och började sakta se den här debuten i ett nytt ljus. Jag har fortfarande oerhört svårt för mycket: från Cure-ekot i Tror att du vet till den tillkämpade tyd-lig-het-en i sången och det faktum att texterna är en slags Noice-version av Jocke Bergs kärlekslyrik. Men musik har förmågan att slå knock på de mest logiska av argument - och det råder ingen tvekan om att Jumper kan skriva hits, som vi alla snart kommer att sjunga utantill.
Om de renodlar den förmågan kan Jumper vinna respekt på egen väg. Om de envisas med att vilja vara ett fattigmans-Kent lär inte ens Myrorna vilja ha det här plagget om ett par år.
