Få artister har väl upplevt en sådan monumental fall från Guds nåd som John Fogerty. Efter att ha gjort den ena singeln mer odödlig än den andra under en femårsperiod mellan 1968 och 1972, efter att ha lyckats bli själva symbolen för så disparata rörelser som å ena sidan hela hippiekulturen och anti-Vietnam-krigsrörelsen och å andra sidan alla jordnära bluecollar-amerikaner som vill ha en dos country i sin rock’n’roll hamnade han i kontraktstjafs som effektivt tystade honom helt under tio år. Sedan har han aldrig hittat tillbaka, och av den radda soloalbum han med ojämna mellanrum släppt finns bara tre-fyra som överhuvudtaget är lyssningsbara.
Här har han gett upp fullständigt, och gör vad gamla tröstlösa föredettingar brukar göra - försöker återskapa bättre dagar till vilket pris som helst. Att hans rutiga vintageskjorta på omslagsbilden är alldeles för stor är en bra illustration till de här allstarduett-återbesöken i forna hits som Lodi, Bad Moon Rising och Fortunate Son. Här bidrar Nashvilles mest profillösa bästsäljare (Keith Urban, Zac Brown, Brad Paisley) och några rock-alibin (Foo Fighters, My Morning Jacket, Dawes) med oinspirerade insatser, intill fullfjädrade katastrofer som Kid Rock. Alldeles oberoende av hur fräsch Fogertys röst låter, för det gör den faktiskt, och alldeles oberoende hur nära originalen några av de gamla hitsen kommer, och det gör faktiskt en del, så är det här en fullständigt oaptitlig soppa. Vet du, om du tillhör den konservativa grupp musiklyssnare som fortfarande går igång på gamla Creedence-hits så finns originalen att tillgå på Spotify. De låter likadant, fast bättre, och så slipper man en massa pliktskyldiga name-gäster.
