Det är sorgligt när gamla hjältar faller, och särskilt när de faller så här platt och hårt. Härom året gjorde Joe Strummer comeback med [I]Rock Art and the X-Ray Style[/I], och vi var flera som var entusiastiska. Men sanningen att säga så var det nog saknaden efter honom som fick mig att lyssna igenom skivan fyra-fem gånger innan den ställdes in i hyllan och glömdes bort.
På uppföljaren [I]Global a Go-Go[/I] kastar sig Joe Strummer ohämmat över afrorock, mellanösterns instrument, folkrock, dub, Bollywood och renodlad anglosaxisk folkmusik. När han under Clash-tiden närmade sig musikstilar från olika delar av världen liknade han en storögd antropolog, men numera klampar han fram genom det gamla imperiets utkanter likt en bredbent Dr Livingstone. [I]Bhindi Bhagee[/I] med fejkad indisk accent får mig att rodna å Strummers vägnar, och dubförsök som [I]At the Border, Guy[/I] får Sting att framstå som en autentisk västindier. Avslutande [I]Minstrel Boy[/I] är sjutton minuter skotsk traditionell folkmusik som segar på trots att ingen av de medverkande egentligen har lust.
Ett par förmildrande omständigheter finns ändå. Singeln [I]Johnny Appleseed[/I] låter som en dussinlåt av The Pogues, men höjs flera snäpp genom den bekanta röst som Joe Strummer byter repliker med. Om det verkligen är Mick Jones är det ett par vi inte hört tillsammans på många år. Även [I]Bummed Out City[/I] höjer sig så mycket över resten av materialet att den nästan skulle ha platsat på någon av mannens tidigare skivor.
Om man inte vill skada Joe Strummers rykte allvarligt borde skivbolaget låsa in de här inspelningarna och kasta bort nyckeln. Skicka in gubben i studio igen, han kan bättre men faktiskt inte sämre. [I]Global a Go-Go[/I] är ett värre lågvattenmärke än [I]Cut the Crap[/I].
Skivbolag:
Artist:
