Trauma är kanske den viktigaste skivan som släpps i år. Tillsammans med Norrköpings Symfoniorkester har Jenny Wilson tonsatt berättelser om övergrepp, maktstrukturer och våld mot kvinnor. Texterna är privatare än någonsin och det här är första skivan som Wilson gör på svenska. Förutom att Trauma grundar sig i den förtryckta avgrunden som är att vara kvinna tar språket bort distansen mellan avsändaren och mottagaren.
Tematiskt är Trauma en systerskiva till förra årets Exorcism, en skiva som blev otroligt hyllad, och det finns något tröstande i att skivorna hänger ihop. Exorcism slipper stå ensam, samtidigt som Wilson visar att det är okej att fördjupa sig i ett koncept och utforska det ytterligare. Trauma är beviset på att varken vi eller hon har pratat klart om det här, mycket mer finns att berätta. Albumet präglas av sexuellt förtryck, slag och skuld, och Wilson blandar ilska med en otrolig sårbarhet. Hon berättar för oss att en kan vara hård och mjuk samtidigt. Kunde jag (ha hindrat dig) och Jag finns inte mer är solklara exempel på balansen som Wilson är så himla bra på att hitta.
Den här skivan ger mig gåshud, en klump i magen och en brinnande lust att ta tillbaka allt som män tagit ifrån mig.
