Jenny Wilson är tillbaka med nytt och som vanligt är det helt nytt. På nya skivan Mästerverket har hon ännu än gång återuppfunnit sitt sound, även om det, denna gång, är traditionellt som gäller. Det är kort och gott en liveinspelning av Jenny Wilson med – något så förvånande som: ett band! Hennes tidigare skivor har nämligen präglats av ett elektroniskt sound med diverse syntexperiment. Inspelningen löd under regeln max tre omtagningar. Det hörs. Men på ett bra sätt, det skapar en slags spänning och nakenhet i ljudvärlden.
Men det går inte att recensera Jenny Wilson utan att prata om texterna. Det är nämligen svårt att hitta artister som vågar sig på så intima och mörka ämnen. Det är bröstcancer, det är våldtäkt, och på denna skiva är det en slags mer generell förtvivlan över livet. Tro inte att den skulle vara lättare att lyssna på än säg Exorcism. Tvärtom känns Mästerverket mer drabbande. Om tidigare skivor skildrade en slags kamp så saknar den nya kämparglöd – snarare är den besegrad. På ett bra sätt alltså, vi välkomnas in i den klaustrofobiska världen som finns hos den besegrade berättaren. Men mot slutet av skivan hörs vi ändå ett ljusnande – kanske, kanske löser det sig ändå?
