Jenny Wilsons solodebut är ganska jobbig. Jag förstod aldrig varför vissa blev så uppretade över hennes lite kantiga band First Floor Power, men nu vet jag , för [I]Love and Youth[/I] är alltid för mycket av något. Ibland rodnar man över en textrad eller ett tonläge, annars jublar man mest över att någon gör sån här pop av lite gitarrer, syntar och pianon. Det låter som Kate Bush och en massa eteriska damer som jag aldrig velat lyssna på förrän nu.
Texterna lägger på klassiskt vis mycket vikt vid små personliga svårigheter. Så anledningen till att Jenny Wilsons självömkande är roligare än alla andra svenska män och kvinnor med lätt ångest och gitarr blir självklart omgivningen. Jag förstår inte var musiken kommer ifrån i singeln [I]Summer Time - The Roughest Time[/I]. Plötsligt vecklar den ut sig från enkel pop till akustisk nittiotals-r&b, och sen hamnar man på något annat, helt referensfritt ställe. Det bästa och jobbigaste med [I]Love and Youth[/I] är att nästan alla låtar känns precis så naiva och luriga, men ibland väntar man förgäves på att de ska veckla ut sig.
Skivbolag:
Artist:
