Det är svårt att veta hur man ska skriva om ett släpp när man egentligen bara vill säga: DET HÄR ÄR SÅ BRA. För det är så jag känner med Jelly Crystals EP ILY. Men det måste ju förstås motiveras också.
Inledande spåret Happy Ending, där Alice Boman gästspelar, släpptes som singel tidigare i år och det är ett av årets absolut bästa släpp. Det är en melankolisk och experimentell ballad, med två sångröster som kompletterar varandra nästan obehagligt bra.
I de tre första spåren är musiken filmisk, med ett vemodig ljudlandskap som är så dynamiskt att det nästan känns som man drunknar i det. Töntigt sagt, men det stämmer. Man kan ana jazzinfluenser, med fina ljudarrangemang och skör sång. Musiken låter väldigt retro och lite 60-tals inspirerad, och det finns nästan något slags överhängande jukebox-brus, som bidrar till den stämningen.
Några låtar lutar betydligt mer åt någon slags mer modern, psykedelisk lo-fi indiepop, som Lonley och delvis I Tryyy med Seinabo Sey. Även om det låter spretigt är Jelly Crystals sound så mycket mer raffinerat och tydligt än tidigare, och det känns som att han hittat hem.
Titelspåret ILY Var har du varit som är den enda, och hans första låt på svenska, tåls också att lyftas separat. Låten är tidlös och nostalgisk på samma gång, hur det ens går. Den låter som en gammal visa, med dämpade vokaler och en avskalad och glimrande ljudbild. Det är också sällan ett instrument låtit så rätt som jazz-trumpeten som avslutar låten.
Det är svårt att komma på någon på varken den svenska, eller internationella musikscenen, som gör samma sak som Jelly Crystal gör med sin nya EP.
