Jag ska försöka hålla min recension lika kort och träffsäker som den här EP:n.
Jaqe har alltid rappat som en veteran. Michel Dida är mer svårdefinierad. Han har varit och rört vid grime, trap, och till och med elektroniska produktioner. Men på nya EP:n är det ”tillbaka till grunderna” och Dida rappar som han sålt sin själ för eldspottarförmåga. På Grace Kelly flyter han som en Griselda-rekryt och bjuder dessutom på en del otroliga namedrops – från fotbollsmålvakten Chilavert, till diktaren Homeros och kung Gilgamesh.
Trots att det är ett rakt och okonstlat EP-släpp så flätar Jaqe och Dida samman några röda trådar. Som på New Kids on the Block. En låt om att behålla sin identitet när man lämnar sammanhangen i sin uppväxt. Jaqe och Dida ger sina versioner (även om Dida tar sig vissa friheter med ämnet), men mest underhållande är den avslutande spoken word-versen från affärsmannen Barakat Ghebrehawariat: ”Kommit hela vägen från Blå, men kommer aldrig bli blå. Betalar moms med glädje. Benim kan skatta sig lycklig”.
Också beatsen, signerade DJ Haydn, förtjänar ett omnämnande. De är råa, loopade och weed-sega men också vackert spröda när det behövs. Som på det korta outrot till introt, eller på titelspåret med den kristalliska gitarren i bakgrunden.
Ovanpå musiken ligger Jaqes och Didas flow som honung. Det går så lång tid mellan deras släpp att man hinner glömma vilken renodlad rapkvalitet de båda besitter. Driftarens guide är ett luktsalt för alla som försummat.
