Jag skäms nästan för att jag aldrig tidigare lyssnat på Japanese Breakfast. Blir faktiskt smått mållös av första låten Paprika, den verkligen knockar mig med sina oväntade marscherande trummor och blåsinslag. Michelle Sauners sång är även klockren – har iofs en förkärlek för lite udda röster, det kanske inte är för alla?
Det här är ett glädjefyllt och mycket unikt album som rör sig mellan mer typsik indierock och kammarpop/artpop. Precis som exakt alla andra i världen just nu har hon använt sig av 80-talssyntar och jag vill verkligen klaga på det men det låter också bra… Särskilt på den lite housiga Slide Tackle. Detta album är verkligen perfekt för glädjefyllda sommardagar och jag vet redan nu att jag kommer återkomma till albumet många gånger.
